22 feb 2016 06:00

22 feb 2016 06:00

De ger så mycket glädje!

ENSAMKOMMANDE FLYKTINGBARN

Tankar. Många är tonåringarna som kommit ensamma till Sverige från krigshärjade och förtryckta länder i världen. Efter att man registrerat sig på Migrationsverket hamnar de flesta på ett HBV-hem (en verksamhet som är inriktad på omvårdnad och stöd).

Det här är mina tankar om hur ett bemötande i Sverige skulle underlätta mycket för barnen att känna sig välkomna, trygga, omtyckta och behövda i sitt nya land och därmed också få lättare att anpassa sig och trivas!

Aldrig mer än åtta ungdomar på ett HBV-boende. Boendet ska liknas vid ett hem så mycket som möjligt!

Personalsammansättningen är oerhört viktig:

1. Mamma-gestalt. De flesta av barnen längtar efter sin mamma, hos henne får du vara liten, rädd och ledsen, hon tröstar och sätter plåster både in- och utvändigt.

2. Manliga förebilder. Hur man beter sig som vuxen man i Sverige, mot andra män, kvinnor och barn.

3. Andra vuxna förebilder, både tjejer och killar i olika åldrar. Få hjälp med att hitta intressen, nya tekniker, olika synsätt, busa med, spela fotboll med, respekt mot varandra, prata nya språket med, o.s.v.

Runt varje HBV-hem ska det finnas en grupp på cirka åtta personer:

1. En eller flera gode män, d.v.s. en person som kan liknas vid en vårdnadshavare som har rätt och skyldighet att ta beslut som rör barnen.

2. Sjukvårdsrepresentant. En person som kan se hur barnet mår, vilken eventuell hjälp de behöver, information om hur deras kroppar fungerar, hygien, samlevnad.

3. Skolrepresentant. Lära sig nya språket, utbildning på deras egen nivå.

4. Socialsekreterare. Samtalspartner.

5–8. Människor ifrån samhället som ska finnas i barnens närhet, informera om hur samhället fungerar, hur man lever i Sverige, lagar, rättigheter och skyldigheter. Ta med barnen på besök till sitt egna hem, visa naturen, skjutsa på, finnas till hands och mycket mer!

Många ställer sig nu frågan; Vem ska göra allt detta? Vem har tid med det?

Vill vi i framtiden ha ett fungerande samhälle måste vi alla hjälpas åt! Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Jag har arbetat i fyra år med ensamkommande flyktingbarn i olika roller. De flesta är underbara ungar som ger dig så mycket, du lär dig om andra kulturer, hur olika förutsättningar vi har. De ger mig så mycket glädje och många blir mina vänner för livet!

Elisabet Lindholm

Karlsborg

Det här är mina tankar om hur ett bemötande i Sverige skulle underlätta mycket för barnen att känna sig välkomna, trygga, omtyckta och behövda i sitt nya land och därmed också få lättare att anpassa sig och trivas!

Aldrig mer än åtta ungdomar på ett HBV-boende. Boendet ska liknas vid ett hem så mycket som möjligt!

Personalsammansättningen är oerhört viktig:

1. Mamma-gestalt. De flesta av barnen längtar efter sin mamma, hos henne får du vara liten, rädd och ledsen, hon tröstar och sätter plåster både in- och utvändigt.

2. Manliga förebilder. Hur man beter sig som vuxen man i Sverige, mot andra män, kvinnor och barn.

3. Andra vuxna förebilder, både tjejer och killar i olika åldrar. Få hjälp med att hitta intressen, nya tekniker, olika synsätt, busa med, spela fotboll med, respekt mot varandra, prata nya språket med, o.s.v.

Runt varje HBV-hem ska det finnas en grupp på cirka åtta personer:

1. En eller flera gode män, d.v.s. en person som kan liknas vid en vårdnadshavare som har rätt och skyldighet att ta beslut som rör barnen.

2. Sjukvårdsrepresentant. En person som kan se hur barnet mår, vilken eventuell hjälp de behöver, information om hur deras kroppar fungerar, hygien, samlevnad.

3. Skolrepresentant. Lära sig nya språket, utbildning på deras egen nivå.

4. Socialsekreterare. Samtalspartner.

5–8. Människor ifrån samhället som ska finnas i barnens närhet, informera om hur samhället fungerar, hur man lever i Sverige, lagar, rättigheter och skyldigheter. Ta med barnen på besök till sitt egna hem, visa naturen, skjutsa på, finnas till hands och mycket mer!

Många ställer sig nu frågan; Vem ska göra allt detta? Vem har tid med det?

Vill vi i framtiden ha ett fungerande samhälle måste vi alla hjälpas åt! Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Jag har arbetat i fyra år med ensamkommande flyktingbarn i olika roller. De flesta är underbara ungar som ger dig så mycket, du lär dig om andra kulturer, hur olika förutsättningar vi har. De ger mig så mycket glädje och många blir mina vänner för livet!

Elisabet Lindholm

Karlsborg

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.