23 feb 2016 06:00

23 feb 2016 06:00

Vart tar det svenska språket vägen?

SPRÅKET

Jag läste häromdagen att engelskan utgör en fara för det svenska språket. Undertecknad har länge tyckt att man är dålig på att hitta svenska ord inom nya områden (t.ex. sport och data). I Tyskland och Frankrike är man mer noga med detta. Även när dessa finns så verkar det vara trendigt att exempelvis säga ”weekendresa” i stället för helgresa.

Det finns en ännu större fara för språket. Skriftspråket håller på att utarmas. När jag kom till Sverige för cirka 30 år sedan lärde man sig exempelvis att säga ”dom” och skriva ”de”. Detta var lite knepigt i början. Men det finns en poäng med att skriftspråket är annorlunda. Det man skriver skall ändå vara mer genomtänkt och ordentligt. Problemet idag är att gränsen mellan skriv- och talspråk håller på att suddas ut. Man skriver inte brev som man gjorde förut. Nu är det sms och e-post som gäller, samt kommentarer på bloggar och Facebook. (Snart kan ingen skriva en hel mening!)

Dessa inlägg skrivs tyvärr av många under frustration och ilska, eller upprymdhet. Innehållet är inte genomtänkt, och språket är snarare talspråk med förkortningar i stället för skriftspråk. Sänds exempelvis sms iväg för fort utan föregående granskning kan det bli ganska galet med fel ord som skickas. Telefonerna lever lite grand av ett ”eget liv”. När jag använder min egen telefon och skriver mitt förnamn vill telefonen gärna skriva ”Jeltsin”. Vilket skulle göra mottagaren en aning förvirrad!

Förut skrev man brev och gick iväg till brevlådan. Och då hade eventuell ilska hunnit lägga sig. Nu kan man skriva ned en oförskämdhet och trycka på ”sänd”. Det tar två sekunder. Sedan kommer man på att det var mindre klokt och rentav onödigt.

Internet och andra elektroniska media glömmer aldrig. Det man skrivit blir kvar i all evighet. Texten kan delas och läsas om och om igen. På Facebook skrivs det ibland kommentarer som bygger på rena felaktigheter eller missförstånd. Sedan är det hela igång. Tyckandet lever sitt eget liv och blir till slut betraktat som en ”sanning”. Tills dess någon vettig person talar om hur det i själva verket förhåller sig.

Alltså, det är kanske dags att börja skriva brev igen, och att vårda språket. Det är en del av det svenska kulturarvet!

Jennifer Lidgren

kyrkomusiker, Varnhem

Det finns en ännu större fara för språket. Skriftspråket håller på att utarmas. När jag kom till Sverige för cirka 30 år sedan lärde man sig exempelvis att säga ”dom” och skriva ”de”. Detta var lite knepigt i början. Men det finns en poäng med att skriftspråket är annorlunda. Det man skriver skall ändå vara mer genomtänkt och ordentligt. Problemet idag är att gränsen mellan skriv- och talspråk håller på att suddas ut. Man skriver inte brev som man gjorde förut. Nu är det sms och e-post som gäller, samt kommentarer på bloggar och Facebook. (Snart kan ingen skriva en hel mening!)

Dessa inlägg skrivs tyvärr av många under frustration och ilska, eller upprymdhet. Innehållet är inte genomtänkt, och språket är snarare talspråk med förkortningar i stället för skriftspråk. Sänds exempelvis sms iväg för fort utan föregående granskning kan det bli ganska galet med fel ord som skickas. Telefonerna lever lite grand av ett ”eget liv”. När jag använder min egen telefon och skriver mitt förnamn vill telefonen gärna skriva ”Jeltsin”. Vilket skulle göra mottagaren en aning förvirrad!

Förut skrev man brev och gick iväg till brevlådan. Och då hade eventuell ilska hunnit lägga sig. Nu kan man skriva ned en oförskämdhet och trycka på ”sänd”. Det tar två sekunder. Sedan kommer man på att det var mindre klokt och rentav onödigt.

Internet och andra elektroniska media glömmer aldrig. Det man skrivit blir kvar i all evighet. Texten kan delas och läsas om och om igen. På Facebook skrivs det ibland kommentarer som bygger på rena felaktigheter eller missförstånd. Sedan är det hela igång. Tyckandet lever sitt eget liv och blir till slut betraktat som en ”sanning”. Tills dess någon vettig person talar om hur det i själva verket förhåller sig.

Alltså, det är kanske dags att börja skriva brev igen, och att vårda språket. Det är en del av det svenska kulturarvet!

Jennifer Lidgren

kyrkomusiker, Varnhem

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.