11 jul 2016 06:00

11 jul 2016 07:41

Landsbygden ska inte skyddas från utveckling

LANDSBYGDEN

När sommaren kommer lockas många till landsbygden för att uppleva naturen, kulturen och aktiviteterna.

Men när vi ligger där i hängmattan kanske vi kan ägna en stund åt följande tanke: Varför måste landsbygden skyddas från sina invånares idéer?

Först några självklarheter: På landsbygden finns svaren på många av de utmaningar vi står inför. Här finns den goda och närproducerade maten som alltfler konsumenter vill ha. Här finns den förnybara energin, drivmedlet och byggmaterialen. Det mesta som idag görs av olja, kommer i framtiden kunna göras av trä.

Här finns också entreprenörerna och eldsjälarna i föreningslivet.

Möjligheterna är många men tyvärr ägnar sig den svenska byråkratin mer åt att stjälpa än att hjälpa. Bland annat genom att Sverige tillämpar en ”extra-allt-princip” i EU-systemet med orimliga övertolkningar, där nästan all mänsklig verksamhet på landsbygden betraktas som ett miljöproblem.

Exemplen är många, men vi nöjer oss med tre:

Sverige har infört EU:s ramdirektiv för vatten på ett sätt som inget annat land. I det första förslaget till program för de kommande åren fanns kostnader på tiotals miljarder kronor. Tusentals hektar mark skulle tas ur produktion. Dammar och små vattenkraftverk för förnybar energi skulle rivas ut. I stort sett alla kostnader läggs på enskilda människor och små företag på landsbygden.

Detta ger intryck av att vi försummat vattenvården, men det är långt ifrån sant. Alla aktörer har under de senaste decennierna gjort stora framsteg. Och arbetet fortsätter. Vi är redan på rätt väg.

Nu ligger vattenförvaltningen för prövning hos regeringen och utfallet där, är avgörande för landsbygdens utveckling.

En liknande process pågår i skogen. Art- och habitatdirektivet har gått från ett vällovligt skydd av känsliga arter, till ett benhårt regelverk med orimliga konsekvenser. Arter som är relativt vanliga i våra marker, kan nu stoppa avverkningar av stora områden och det finns idag inga möjligheter för markägare att få någon ersättning. Denna övertolkning hotar stora delar av familjeskogsbruket, vilket ger kraftigt negativa konsekvenser för den enskilde företagaren och för samhället som helhet.

Även detta helt i onödan då vi har ett skogsbruk som är på rätt väg och där det finns instrument för hur staten kan skydda särskilt viktiga områden i form av reservat. System där markägaren kompenseras ekonomiskt.

Ett tredje exempel – där det saknas koppling till EU-medlemskapet – är hanteringen av strandskyddet. Ska du utveckla din privatpostad eller ett företagande i strandnära områden tvingas du gå igenom en tidskrävande och kostsam byråkratisk process som ofta slutar i att du antingen ger upp, eller förlorar i domstol. Och detta oavsett om du är i attraktiv tätortsnära miljö – eller på en glest befolkad landsbygd.

Detta utvecklingsmotstånd är svårt att förstå. Landsbygden behöver inte mer skydd – tvärtom! Det vi behöver är större möjligheter att utveckla skogarna och landskapen. Till glädje och nytta både för fastboende, tillfälliga besökare och för samhället som helhet.

Sofia Kämpe

ordförande LRF Karlsborg

Men när vi ligger där i hängmattan kanske vi kan ägna en stund åt följande tanke: Varför måste landsbygden skyddas från sina invånares idéer?

Först några självklarheter: På landsbygden finns svaren på många av de utmaningar vi står inför. Här finns den goda och närproducerade maten som alltfler konsumenter vill ha. Här finns den förnybara energin, drivmedlet och byggmaterialen. Det mesta som idag görs av olja, kommer i framtiden kunna göras av trä.

Här finns också entreprenörerna och eldsjälarna i föreningslivet.

Möjligheterna är många men tyvärr ägnar sig den svenska byråkratin mer åt att stjälpa än att hjälpa. Bland annat genom att Sverige tillämpar en ”extra-allt-princip” i EU-systemet med orimliga övertolkningar, där nästan all mänsklig verksamhet på landsbygden betraktas som ett miljöproblem.

Exemplen är många, men vi nöjer oss med tre:

Sverige har infört EU:s ramdirektiv för vatten på ett sätt som inget annat land. I det första förslaget till program för de kommande åren fanns kostnader på tiotals miljarder kronor. Tusentals hektar mark skulle tas ur produktion. Dammar och små vattenkraftverk för förnybar energi skulle rivas ut. I stort sett alla kostnader läggs på enskilda människor och små företag på landsbygden.

Detta ger intryck av att vi försummat vattenvården, men det är långt ifrån sant. Alla aktörer har under de senaste decennierna gjort stora framsteg. Och arbetet fortsätter. Vi är redan på rätt väg.

Nu ligger vattenförvaltningen för prövning hos regeringen och utfallet där, är avgörande för landsbygdens utveckling.

En liknande process pågår i skogen. Art- och habitatdirektivet har gått från ett vällovligt skydd av känsliga arter, till ett benhårt regelverk med orimliga konsekvenser. Arter som är relativt vanliga i våra marker, kan nu stoppa avverkningar av stora områden och det finns idag inga möjligheter för markägare att få någon ersättning. Denna övertolkning hotar stora delar av familjeskogsbruket, vilket ger kraftigt negativa konsekvenser för den enskilde företagaren och för samhället som helhet.

Även detta helt i onödan då vi har ett skogsbruk som är på rätt väg och där det finns instrument för hur staten kan skydda särskilt viktiga områden i form av reservat. System där markägaren kompenseras ekonomiskt.

Ett tredje exempel – där det saknas koppling till EU-medlemskapet – är hanteringen av strandskyddet. Ska du utveckla din privatpostad eller ett företagande i strandnära områden tvingas du gå igenom en tidskrävande och kostsam byråkratisk process som ofta slutar i att du antingen ger upp, eller förlorar i domstol. Och detta oavsett om du är i attraktiv tätortsnära miljö – eller på en glest befolkad landsbygd.

Detta utvecklingsmotstånd är svårt att förstå. Landsbygden behöver inte mer skydd – tvärtom! Det vi behöver är större möjligheter att utveckla skogarna och landskapen. Till glädje och nytta både för fastboende, tillfälliga besökare och för samhället som helhet.

Sofia Kämpe

ordförande LRF Karlsborg

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.