09 sep 2017 10:00

09 sep 2017 10:00

Vem skyddar Ann Linde?

DEBATT

På tisdag öppnar riksdagens nya arbetsår. Det blir på bästa svenska manér ett litet mått av pompa och ståt, det är trots allt kung Carl XVI Gustaf som öppnar riksmötet.

Därefter följer traditionsenligt en längre debatt om det inte kan tänkas vara lite väl utsvävat för en modern liberal demokrati. I år kommer dessa givna inslag att få sällskap av ett mindre vanligt sådant: misstroendeförklaringen.

Alliansens yrkande att riksdagen ska förklara sitt misstroende mot försvarsminister Peter Hultqvist (S) kvarstår på goda grunder och ska behandlas snarast efter riksmötet öppnande, utan utskottsberedning. Av allt att döma har ingenting framkommit som skulle återställa riksdagens förtroende för försvarsministern som inom kort därmed lär entledigas av den folkvalda församlingen.

Regeringen har heller inte försökt öka förtroendet för varken Hultqvist eller de andra berörda ministrarna. Istället låtsas ministrarna som att det pågår något slags rättegång och att förundersökningssekretess föreligger. De svarar helt enkelt inte på en enda fråga om hur de har hanterat Transportstyrelsens ökända informationsläcka som nära nog alla i regeringen, utom just statsministern, tycks ha känt till under en lång period utan att göra något åt.

Statsminister Stefan Löfven (S) har även han förtjänat att få en misstroendeförklaring riktad mot sig. Detta kommer dock inte att ske. I vart fall Centerpartiet och möjligen även Liberalerna motsätter sig stenhårt en sådan åtgärd. Inte för att de har förtroende för statsministern utan för att de anser att en regering som tvingas avgå är en katastrof – hur illa den än har agerat. Det är en märklig hållning, men det är åtminstone en tankebana som går att följa.

Att Alliansen inte har yrkat på en misstroendeförklaring mot EU-minister Ann Linde (S) är däremot obegripligt. När skandalen inträffade var hon inte statsråd, men hon hade likväl en central roll i regeringen. I egenskap av dåvarande inrikesminister Anders Ygemans (S) statssekreterare var hon högst ansvarig för regeringens krishantering.

Säkerhetspolisen larmade Linde vid åtminstone två tillfällen om att Transportstyrelsen var på väg att riskera hemlig och känslig information i stora mängder. Linde valde trots denna vetskap att varken kalla till möte eller försöka hindra Transportstyrelsen från vad hon redan visste innebar ett stort säkerhetshot. Hon informerade heller inte regeringens ministrar. Svenska Dagbladets granskning visar tydligt att Linde inte vidtog några som helst krisåtgärder med anledning av Transportstyrelsen. Varken före eller efter informationsläckan gick från hot till verklighet.

Trots vetskap om allt detta har det inte väckts ett yrkande om misstroendeförklaring mot Ann Linde. Det måste rimligtvis innebära att åtminstone något av oppositionspartierna fortfarande har förtroende för henne.

Hur är det ens möjligt?

Daniel Persson/SNB

Därefter följer traditionsenligt en längre debatt om det inte kan tänkas vara lite väl utsvävat för en modern liberal demokrati. I år kommer dessa givna inslag att få sällskap av ett mindre vanligt sådant: misstroendeförklaringen.

Alliansens yrkande att riksdagen ska förklara sitt misstroende mot försvarsminister Peter Hultqvist (S) kvarstår på goda grunder och ska behandlas snarast efter riksmötet öppnande, utan utskottsberedning. Av allt att döma har ingenting framkommit som skulle återställa riksdagens förtroende för försvarsministern som inom kort därmed lär entledigas av den folkvalda församlingen.

Regeringen har heller inte försökt öka förtroendet för varken Hultqvist eller de andra berörda ministrarna. Istället låtsas ministrarna som att det pågår något slags rättegång och att förundersökningssekretess föreligger. De svarar helt enkelt inte på en enda fråga om hur de har hanterat Transportstyrelsens ökända informationsläcka som nära nog alla i regeringen, utom just statsministern, tycks ha känt till under en lång period utan att göra något åt.

Statsminister Stefan Löfven (S) har även han förtjänat att få en misstroendeförklaring riktad mot sig. Detta kommer dock inte att ske. I vart fall Centerpartiet och möjligen även Liberalerna motsätter sig stenhårt en sådan åtgärd. Inte för att de har förtroende för statsministern utan för att de anser att en regering som tvingas avgå är en katastrof – hur illa den än har agerat. Det är en märklig hållning, men det är åtminstone en tankebana som går att följa.

Att Alliansen inte har yrkat på en misstroendeförklaring mot EU-minister Ann Linde (S) är däremot obegripligt. När skandalen inträffade var hon inte statsråd, men hon hade likväl en central roll i regeringen. I egenskap av dåvarande inrikesminister Anders Ygemans (S) statssekreterare var hon högst ansvarig för regeringens krishantering.

Säkerhetspolisen larmade Linde vid åtminstone två tillfällen om att Transportstyrelsen var på väg att riskera hemlig och känslig information i stora mängder. Linde valde trots denna vetskap att varken kalla till möte eller försöka hindra Transportstyrelsen från vad hon redan visste innebar ett stort säkerhetshot. Hon informerade heller inte regeringens ministrar. Svenska Dagbladets granskning visar tydligt att Linde inte vidtog några som helst krisåtgärder med anledning av Transportstyrelsen. Varken före eller efter informationsläckan gick från hot till verklighet.

Trots vetskap om allt detta har det inte väckts ett yrkande om misstroendeförklaring mot Ann Linde. Det måste rimligtvis innebära att åtminstone något av oppositionspartierna fortfarande har förtroende för henne.

Hur är det ens möjligt?

Daniel Persson/SNB

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.