09 nov 2013 06:00

23 jan 2015 15:34

Hundägare är också människor

Hundbajs är något som engagerar många. Det märks inte minst på tidningarnas insändarsidor där man ofta kan läsa inlägg från upprörda människor som retar sig på hundägare som inte plockar upp efter sina djur. Och jag kan förstå att det inte är så kul att få hundbajs på skorna och självklart håller jag med dem, men som med så mycket annat är inte allting svart eller vitt.

Såsom själv varande hundägare vet jag att det inte alltid är så enkelt som att ”bara plocka upp” det vovven lämnar efter sig. Naturligtvis är det vad man bör göra i alla lägen och det gör jag också. I möjligaste mån. Men, men, det inträffar då och då olyckliga tillfällen när det liksom inte går. Som när man råkat få slut på hundbajspåsar. Detta inträffar alltid i de mest olämpliga lägen.

Jag kan till exempel berätta om den gången när min lilla sötnos bestämde sig för att uträtta sina behov intill en gångstig, observera, intill stigen, inte på. När han precis hade gjort det han skulle kom en dagisklass med två fröknar gående på gångvägen. ”Ett gyllene tillfälle att visa alla barnen och fröknarna hur duktiga vuxna alltid tar upp efter sina djur”, tänkte jag och började rota efter påsen i fickan, ingen påse där, jag rotade i den andra fickan men inte heller där låg den räddande svarta saken.

Paniken började sprida sig, vad göra... Jo, jag fick stå där och låtsas leta efter en påse i fickorna medan dagisgruppen gick förbi. När de, efter kommentarer om ”den söta vovven”, passerat med god marginal och ingen tittade bakåt kunde jag äntligen sparka över lite jord och lämna brottsplatsen. Hoppas att ingen kikade i något fönster bara...

Det är väl den gamla lagen om alltings jäklighet; när hunden sätter sig på det minst lämpliga stället så har man inte fått med sig någon bajspåse. Inget försvar, men jag vill bara tala om att vi hundägare också är människor och kan glömma saker ibland.

Och ibland är det faktiskt synd om oss också. Vi blir stundom utsatta för diverse hot och till och med för hets mot folkgrupp. Som när en bekant hittade en lapp i sin brevlåda där en förgrymmad granne skrev att han upptäckt att en hund kissat på hans garageuppfart. Med diverse okvädingsord om hundägare i allmänhet förfasade han sig över hur någon kunde vara så oansvarig. Eftersom han inte visste vilken hund det var som begått detta fruktansvärda brott så delade han för säkerhets skull ut likadana lappar till samtliga hundägare i kvarteret...

Ja, ja, vad är väl all världens miljöförstöring, giftutsläpp och växthusgaser mot hundkiss på en garageuppfart!

Jag kan också berätta att jag faktiskt råkat ut för otrevligheter åt andra hållet: att min hund har trampat i, eller ännu värre, rullat sig i människobajs. Och det är riktigt äckligt ska jag säga. Mycket värre än att få lite hundbajs på skorna!

Hiss:

En riktigt mustig höstgryta är en bra tröst i novembermörkret.

Diss:

Att man aldrig hinner med allt man borde göra.

Hundbajs är något som engagerar många. Det märks inte minst på tidningarnas insändarsidor där man ofta kan läsa inlägg från upprörda människor som retar sig på hundägare som inte plockar upp efter sina djur. Och jag kan förstå att det inte är så kul att få hundbajs på skorna och självklart håller jag med dem, men som med så mycket annat är inte allting svart eller vitt.

Såsom själv varande hundägare vet jag att det inte alltid är så enkelt som att ”bara plocka upp” det vovven lämnar efter sig. Naturligtvis är det vad man bör göra i alla lägen och det gör jag också. I möjligaste mån. Men, men, det inträffar då och då olyckliga tillfällen när det liksom inte går. Som när man råkat få slut på hundbajspåsar. Detta inträffar alltid i de mest olämpliga lägen.

Jag kan till exempel berätta om den gången när min lilla sötnos bestämde sig för att uträtta sina behov intill en gångstig, observera, intill stigen, inte på. När han precis hade gjort det han skulle kom en dagisklass med två fröknar gående på gångvägen. ”Ett gyllene tillfälle att visa alla barnen och fröknarna hur duktiga vuxna alltid tar upp efter sina djur”, tänkte jag och började rota efter påsen i fickan, ingen påse där, jag rotade i den andra fickan men inte heller där låg den räddande svarta saken.

Paniken började sprida sig, vad göra... Jo, jag fick stå där och låtsas leta efter en påse i fickorna medan dagisgruppen gick förbi. När de, efter kommentarer om ”den söta vovven”, passerat med god marginal och ingen tittade bakåt kunde jag äntligen sparka över lite jord och lämna brottsplatsen. Hoppas att ingen kikade i något fönster bara...

Det är väl den gamla lagen om alltings jäklighet; när hunden sätter sig på det minst lämpliga stället så har man inte fått med sig någon bajspåse. Inget försvar, men jag vill bara tala om att vi hundägare också är människor och kan glömma saker ibland.

Och ibland är det faktiskt synd om oss också. Vi blir stundom utsatta för diverse hot och till och med för hets mot folkgrupp. Som när en bekant hittade en lapp i sin brevlåda där en förgrymmad granne skrev att han upptäckt att en hund kissat på hans garageuppfart. Med diverse okvädingsord om hundägare i allmänhet förfasade han sig över hur någon kunde vara så oansvarig. Eftersom han inte visste vilken hund det var som begått detta fruktansvärda brott så delade han för säkerhets skull ut likadana lappar till samtliga hundägare i kvarteret...

Ja, ja, vad är väl all världens miljöförstöring, giftutsläpp och växthusgaser mot hundkiss på en garageuppfart!

Jag kan också berätta att jag faktiskt råkat ut för otrevligheter åt andra hållet: att min hund har trampat i, eller ännu värre, rullat sig i människobajs. Och det är riktigt äckligt ska jag säga. Mycket värre än att få lite hundbajs på skorna!

Hiss:

En riktigt mustig höstgryta är en bra tröst i novembermörkret.

Diss:

Att man aldrig hinner med allt man borde göra.

  • Annica Henriksson

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.