17 dec 2013 18:15

23 jan 2015 15:36

Vad vi har och andra saknar

Johanna Toftby

Julen är framför oss och vi stressar för att hinna med allt och bocka av önskelistor högt och lågt. På något sätt är det helt naturligt att alla ska ha någon att fira jul med, julen är förknippad med familj, mat och julklappar. Men det finns också många som inte har någon att fira med, eller barn som har det jobbigare och upplever julen mer som ångest än julfrid. Jag och min kollega var för ett par år sedan uppe i Stockholm hos Maskrosbarn, som är en ideell organisation som stödjer ungdomar med föräldrar som missbrukar eller är psykiskt sjuka.

Varannan fredag har de fredagsmys och alla ungdomar är välkomna. Jag visste inte vad vi skulle få vara med om, men hade läst en del om vad Maskrosbarn gjorde för många ungdomar som har det tufft hemma. Vi hade med oss frisörgrejer och skulle hjälpa dem som ville med håret, en del blev klippta och några ville få håret lockat. Jag hade också tagit med mig lite grejer som vi sedan gav till alla och jag glömmer aldrig hur glada de blev för en liten neccessär med några små schampoflaskor och tjejerna fick även mina hårnålar jag lämnade kvar.

När vi delade ut detta blev de så fantastiskt glada att jag fick vända mig om för att inte bryta ihop.

De hade julpyntat så fint överallt i huset och vi klippte och stylade så mycket vi hann med.

Några var mer skygga och andra pratade mer, jag minns speciellt en tjej som var väldigt blyg men som blev jätteglad över sina nya lockar. Hon talade om att hon aldrig känt sig så fin och att hon ville ha dem över hela helgen. När hon satt i stolen och drog upp ärmarna hade hon mycket skärsår på armarna och det kändes fruktansvärt overkligt att se.

Hur kan det bli så illa? Jag mådde så fruktansvärt dåligt och hade en stor klump i halsen under hela kvällen, men samtidigt också en skön känsla av att kunna göra något. Även om det var en ganska liten grej så bidrog vi med att hjälpa ungdomarna något i alla fall. Jag märkte då hur lite det är som behövs, en liten present och att vi gjorde dem fina i håret.

Beröring ger trygghet och att få känna sig fin utanpå kan nog även stärka det trasiga inuti för en stund när de får känna sig omhändertagna.

Jag vill gärna göra om detta och den kvällen hos Maskrosbarn stärkte även mig. Jag tror den kvällen fick mig till att uppskatta det jag har och tänka mer på alla dem som inte har vad jag tar för givet. Julen tillhör dem också.

God jul alla läsare!

Julen är framför oss och vi stressar för att hinna med allt och bocka av önskelistor högt och lågt. På något sätt är det helt naturligt att alla ska ha någon att fira jul med, julen är förknippad med familj, mat och julklappar. Men det finns också många som inte har någon att fira med, eller barn som har det jobbigare och upplever julen mer som ångest än julfrid. Jag och min kollega var för ett par år sedan uppe i Stockholm hos Maskrosbarn, som är en ideell organisation som stödjer ungdomar med föräldrar som missbrukar eller är psykiskt sjuka.

Varannan fredag har de fredagsmys och alla ungdomar är välkomna. Jag visste inte vad vi skulle få vara med om, men hade läst en del om vad Maskrosbarn gjorde för många ungdomar som har det tufft hemma. Vi hade med oss frisörgrejer och skulle hjälpa dem som ville med håret, en del blev klippta och några ville få håret lockat. Jag hade också tagit med mig lite grejer som vi sedan gav till alla och jag glömmer aldrig hur glada de blev för en liten neccessär med några små schampoflaskor och tjejerna fick även mina hårnålar jag lämnade kvar.

När vi delade ut detta blev de så fantastiskt glada att jag fick vända mig om för att inte bryta ihop.

De hade julpyntat så fint överallt i huset och vi klippte och stylade så mycket vi hann med.

Några var mer skygga och andra pratade mer, jag minns speciellt en tjej som var väldigt blyg men som blev jätteglad över sina nya lockar. Hon talade om att hon aldrig känt sig så fin och att hon ville ha dem över hela helgen. När hon satt i stolen och drog upp ärmarna hade hon mycket skärsår på armarna och det kändes fruktansvärt overkligt att se.

Hur kan det bli så illa? Jag mådde så fruktansvärt dåligt och hade en stor klump i halsen under hela kvällen, men samtidigt också en skön känsla av att kunna göra något. Även om det var en ganska liten grej så bidrog vi med att hjälpa ungdomarna något i alla fall. Jag märkte då hur lite det är som behövs, en liten present och att vi gjorde dem fina i håret.

Beröring ger trygghet och att få känna sig fin utanpå kan nog även stärka det trasiga inuti för en stund när de får känna sig omhändertagna.

Jag vill gärna göra om detta och den kvällen hos Maskrosbarn stärkte även mig. Jag tror den kvällen fick mig till att uppskatta det jag har och tänka mer på alla dem som inte har vad jag tar för givet. Julen tillhör dem också.

God jul alla läsare!

  • Johanna Toftby

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.