24 jan 2014 19:00

23 jan 2015 15:38

Det går att göra skillnad

Karin Långström Vinge

Jag läste Johan Perssons och Martin Schibbyes 438 dagar. De berättar om flykt i öknen undan regimsoldater, om kackerlackor och råttor i fängelset, och om vänskap och överlevnadstips bland medfångarna. Den aktualiserar ytterst viktiga frågor som vi vanliga mediekonsumenter kanske inte reflekterar över särskilt ofta.

När jag sprungit förbi löpsedlarna om Johan och Martin har jag nog mer än en gång lite vårdslöst tänkt att man nog får räkna med vissa risker om man ger sig in i så farliga projekt. Är det inte lite väl klantigt att korsa gränsen mellan Etiopien och Somalia utan visum?

Men genom alla de drygt trehundra sidorna finns reflektionen. Journalister och fotografer åker världen över för att dokumentera och rapportera om brott mot mänskliga rättigheter. Martin och Johan ville finna bevis för att det pågår ett folkmord i Ogaden. Naturligtvis hade de inte fått visum om de berättat vad de tänkte göra. För att nå sitt syfte - att låta människor få reda på missförhållanden - var de tvungna till civil olydnad. Att råka illa ut, var en risk de var villiga att ta.

Jag skulle önska att fler vågade agera visselblåsare. I stort som smått går det faktiskt att göra skillnad. Minns undersköterskan Sarah som genom sina avslöjanden om vanvård fick en ändring i socialtjänstlagen. En del av dessa går över den lagliga gränsen. Att dokumentera hur hönor har det i sina burar innebär kanske att en lagårdsdörr måste forceras. Rosa Parks vägrade att lämna sin sittplats på bussen till en vit man, även om lagen föreskrev det. Hennes vägran blev startskottet för den moderna amerikanska medborgarrättsrörelsen. Edward Snowden lever fortfarande i exil.

I dag när var och varannan går runt med fullt fungerande kameror, med eller utan filmfunktion, i mobilerna finns fler möjligheter till visselblåsande. Låt oss få se hur våra äldres matlådor ser ut. Filma hur kusligt det kan vara när lastbilar kör förbi i 100 kilometer i timman där barnen står och väntar på bussen. Lägg ut foton på ostädade toaletter i era barns skolor och kräv förändring.

På Skaraborgs sjukhus får man inte fotografera. Här blir civilt olydigt mobilfotande nödvändigt den dag brister i omvårdnad eller hygien behöver dokumenteras. Upptäcker du en kackerlacka i patientsalen och personalen undrar vilken diagnos du har (ja, i dessa dagar kan man inte vara alltför säker), återstår att lägga ut beviset på Instagram.

Jag läste Johan Perssons och Martin Schibbyes 438 dagar. De berättar om flykt i öknen undan regimsoldater, om kackerlackor och råttor i fängelset, och om vänskap och överlevnadstips bland medfångarna. Den aktualiserar ytterst viktiga frågor som vi vanliga mediekonsumenter kanske inte reflekterar över särskilt ofta.

När jag sprungit förbi löpsedlarna om Johan och Martin har jag nog mer än en gång lite vårdslöst tänkt att man nog får räkna med vissa risker om man ger sig in i så farliga projekt. Är det inte lite väl klantigt att korsa gränsen mellan Etiopien och Somalia utan visum?

Men genom alla de drygt trehundra sidorna finns reflektionen. Journalister och fotografer åker världen över för att dokumentera och rapportera om brott mot mänskliga rättigheter. Martin och Johan ville finna bevis för att det pågår ett folkmord i Ogaden. Naturligtvis hade de inte fått visum om de berättat vad de tänkte göra. För att nå sitt syfte - att låta människor få reda på missförhållanden - var de tvungna till civil olydnad. Att råka illa ut, var en risk de var villiga att ta.

Jag skulle önska att fler vågade agera visselblåsare. I stort som smått går det faktiskt att göra skillnad. Minns undersköterskan Sarah som genom sina avslöjanden om vanvård fick en ändring i socialtjänstlagen. En del av dessa går över den lagliga gränsen. Att dokumentera hur hönor har det i sina burar innebär kanske att en lagårdsdörr måste forceras. Rosa Parks vägrade att lämna sin sittplats på bussen till en vit man, även om lagen föreskrev det. Hennes vägran blev startskottet för den moderna amerikanska medborgarrättsrörelsen. Edward Snowden lever fortfarande i exil.

I dag när var och varannan går runt med fullt fungerande kameror, med eller utan filmfunktion, i mobilerna finns fler möjligheter till visselblåsande. Låt oss få se hur våra äldres matlådor ser ut. Filma hur kusligt det kan vara när lastbilar kör förbi i 100 kilometer i timman där barnen står och väntar på bussen. Lägg ut foton på ostädade toaletter i era barns skolor och kräv förändring.

På Skaraborgs sjukhus får man inte fotografera. Här blir civilt olydigt mobilfotande nödvändigt den dag brister i omvårdnad eller hygien behöver dokumenteras. Upptäcker du en kackerlacka i patientsalen och personalen undrar vilken diagnos du har (ja, i dessa dagar kan man inte vara alltför säker), återstår att lägga ut beviset på Instagram.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.