01 feb 2014 04:00

23 jan 2015 15:38

Några av våra medmänniskor har sluppit frysa ihjäl

Måndagens öppet hus på Lyktan blev något annorlunda än vanligt. Det som vi hade förväntat men känt förskräckelse inför inträffade när en grupp män kom in och frågade efter ett tält. De hade sovit ute under natten och var frusna och mycket illa medtagna.

De var byggnadsarbetare som blivit dumpade, bestulna på packning av pengar av sin arbetsgivare. Tanken var att ta sig till Norge för att arbeta. Resa och uppehälle hade de betalat i förskott.

Drömmen blev inte ens till sand, utan värre. Ett par nätter utomhus, och ett par nätter genom katolska kyrkans omsorg.

De blev tvungna att pröva på ett arbetssätt som de absolut inte hade kunnat föreställa sig: de satte sig utanför affärer med en pappmugg framför sig. Jag frågade dem hur det var och de beskrev hur en del människor faktiskt hjälpt dem. Andra hade spottat på dem och skrikit saker om rumänsk maffia. Jo, det finns rumänsk maffia, säger David. Men vi kom inte till Skövde för att tigga. Vi var bara hungriga.

Fattigdomen gör sig tydlig och den väcker reaktioner. Den utsträckta handen provocerar. Det kanske handlar om organiserad brottslighet i många fall. Skurkar förstår sig på att utnyttja redan utsatta människor. Andra gånger handlar det om människor som David och Remus. De var på väg till Norge för att arbeta, som så många svenskar gör idag. Gränsen till totalt utlämnande är hårfin.

Jag kan inte svara på om du ska ge något i muggen eller inte. Var och en måste, enligt luthersk etik, agera utifrån egen övertygelse och magkänsla. Men att ge uttryck för förakt genom att spotta eller sparka är helt enkelt oacceptabelt.

Efter några turer fram och tillbaka sitter de i denna stund på en buss tillbaka till Rumänien. De längtar efter sina familjer. De vill inget annat än att leva ett någorlunda gott liv, arbeta och försörja sina familjer. Se sina barn växa upp i trygghet. Inte alls annorlunda än du och jag.

På måndag öppnar vi på Lyktan igen. Drygt hundra personer kommer varje måndag. Det är mest asylsökande, och så papperslösa som inte kan återvända till sina hemländer. Vi frågar inte så mycket. De får berätta, och deras illröda stelfrusna händer och trötta ögon talar för sig själva. Vi har kaffe och hembakt.

Och ni som lämnat filtar, madrasser, täcken och varma kläder de senaste veckorna ska veta att ni bidragit till att några av våra medmänniskor sluppit frysa ihjäl. När jag tänker på det behöver jag inga fler bevis på gudomlig existens.

Karin Långström Vinge

Hiss: Räkmackorna på Café Prostgården

Diss: Vidriga anställningsförhållanden runt om i världen

Måndagens öppet hus på Lyktan blev något annorlunda än vanligt. Det som vi hade förväntat men känt förskräckelse inför inträffade när en grupp män kom in och frågade efter ett tält. De hade sovit ute under natten och var frusna och mycket illa medtagna.

De var byggnadsarbetare som blivit dumpade, bestulna på packning av pengar av sin arbetsgivare. Tanken var att ta sig till Norge för att arbeta. Resa och uppehälle hade de betalat i förskott.

Drömmen blev inte ens till sand, utan värre. Ett par nätter utomhus, och ett par nätter genom katolska kyrkans omsorg.

De blev tvungna att pröva på ett arbetssätt som de absolut inte hade kunnat föreställa sig: de satte sig utanför affärer med en pappmugg framför sig. Jag frågade dem hur det var och de beskrev hur en del människor faktiskt hjälpt dem. Andra hade spottat på dem och skrikit saker om rumänsk maffia. Jo, det finns rumänsk maffia, säger David. Men vi kom inte till Skövde för att tigga. Vi var bara hungriga.

Fattigdomen gör sig tydlig och den väcker reaktioner. Den utsträckta handen provocerar. Det kanske handlar om organiserad brottslighet i många fall. Skurkar förstår sig på att utnyttja redan utsatta människor. Andra gånger handlar det om människor som David och Remus. De var på väg till Norge för att arbeta, som så många svenskar gör idag. Gränsen till totalt utlämnande är hårfin.

Jag kan inte svara på om du ska ge något i muggen eller inte. Var och en måste, enligt luthersk etik, agera utifrån egen övertygelse och magkänsla. Men att ge uttryck för förakt genom att spotta eller sparka är helt enkelt oacceptabelt.

Efter några turer fram och tillbaka sitter de i denna stund på en buss tillbaka till Rumänien. De längtar efter sina familjer. De vill inget annat än att leva ett någorlunda gott liv, arbeta och försörja sina familjer. Se sina barn växa upp i trygghet. Inte alls annorlunda än du och jag.

På måndag öppnar vi på Lyktan igen. Drygt hundra personer kommer varje måndag. Det är mest asylsökande, och så papperslösa som inte kan återvända till sina hemländer. Vi frågar inte så mycket. De får berätta, och deras illröda stelfrusna händer och trötta ögon talar för sig själva. Vi har kaffe och hembakt.

Och ni som lämnat filtar, madrasser, täcken och varma kläder de senaste veckorna ska veta att ni bidragit till att några av våra medmänniskor sluppit frysa ihjäl. När jag tänker på det behöver jag inga fler bevis på gudomlig existens.

Karin Långström Vinge

Hiss: Räkmackorna på Café Prostgården

Diss: Vidriga anställningsförhållanden runt om i världen

  • Karin Långström Vinge

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.