07 feb 2014 04:00

23 jan 2015 15:38

Jag led av avundsjuka

Flemming Mouritsen

I lördags startade återigen Melodifestivalen och som vanligt bänkade sig fästmön och jag framför tv-n med blandade förväntningar. Förra årets showkaskader med Gina och Danny skulle ersättas med smart skriven skånsk humor.

Nu hade man tyvärr inte hittat någon manusförfattare med humor så det roliga föll platt till marken och jag led med programledarna som skulle framföra pinsamheterna. Men artisterna var som vanligt jätteskickliga även om låtmaterialet var av blandad kvalitet. Tidigare år har jag suttit och undrat var alla unga duktiga artister kommer ifrån, men inte den här gången.

Några dagar innan fick jag nämligen ett vikariat som bland annat innebar att jag fick följa med de elever som i december deltog i Helenaskolans luciatåg till en konsert på Musikgymnasiet. Jag hamnade alltså på en konsert med ungdomar som hade pluggat musik i knappt två eller tre år och jag får erkänna att jag inte hade stora förväntningar. Men hej och hopp vad bra det var!

Det var en konsert på cirka fyrtio minuter och när den var över berättade man att detta bara var hälften av den konsert som man skulle hålla samma kväll.

Det var inget att tveka på. Jag bara måste gå på kvällen också. Fästmön skulle gärna ha följt med om hon inte haft sin kvällskurs, så jag gick själv.

Det bjöds på musik av mycket olika sorter, från serbisk folkmusik via körsång och storband till rockband. Och ungdomarna var jätteduktiga.

Jag satt där och fröjdades och klappade med men samtidigt led jag av en rejäl släng av avundsjuka. Sådana möjligheter fanns inte när jag var ung. Nu hade jag förmodligen ändå inte haft vett att söka mig den vägen. Min musikkarriär tog slut i unga år när min pianolärare, en pensionerad militär, ringde till min mor och sa att han inte ville ha mig som elev längre. Måttet var visst rågat när jag tappade ner en kam i hans flygel så att han var tvungen att montera isär den för att kammen inte skulle ligga där och skorra.

Hur som helst for en massa känslor runt i kroppen och helt plötsligt dök minnen upp från tv-serien Fame där unga entusiastiska människor offrade blod svett och tårar för att uppnå sin dröm; att så småningom få stå på de riktigt stora scenerna.

Jag hoppas att ungdomarna på Skövde musikgymnasium har lika häftiga upplevelser som man hade i den gamla tv-serien och jag känner mig rätt säker på att ett antal av dem verkligen kommer att nå den framgång de drömmer om. Kanske rent av via Melodifestivalen?

Hiss: Min katt är frisk!

Diss: Reklamfilmsmusik som det är omöjligt att sluta nynna på.

I lördags startade återigen Melodifestivalen och som vanligt bänkade sig fästmön och jag framför tv-n med blandade förväntningar. Förra årets showkaskader med Gina och Danny skulle ersättas med smart skriven skånsk humor.

Nu hade man tyvärr inte hittat någon manusförfattare med humor så det roliga föll platt till marken och jag led med programledarna som skulle framföra pinsamheterna. Men artisterna var som vanligt jätteskickliga även om låtmaterialet var av blandad kvalitet. Tidigare år har jag suttit och undrat var alla unga duktiga artister kommer ifrån, men inte den här gången.

Några dagar innan fick jag nämligen ett vikariat som bland annat innebar att jag fick följa med de elever som i december deltog i Helenaskolans luciatåg till en konsert på Musikgymnasiet. Jag hamnade alltså på en konsert med ungdomar som hade pluggat musik i knappt två eller tre år och jag får erkänna att jag inte hade stora förväntningar. Men hej och hopp vad bra det var!

Det var en konsert på cirka fyrtio minuter och när den var över berättade man att detta bara var hälften av den konsert som man skulle hålla samma kväll.

Det var inget att tveka på. Jag bara måste gå på kvällen också. Fästmön skulle gärna ha följt med om hon inte haft sin kvällskurs, så jag gick själv.

Det bjöds på musik av mycket olika sorter, från serbisk folkmusik via körsång och storband till rockband. Och ungdomarna var jätteduktiga.

Jag satt där och fröjdades och klappade med men samtidigt led jag av en rejäl släng av avundsjuka. Sådana möjligheter fanns inte när jag var ung. Nu hade jag förmodligen ändå inte haft vett att söka mig den vägen. Min musikkarriär tog slut i unga år när min pianolärare, en pensionerad militär, ringde till min mor och sa att han inte ville ha mig som elev längre. Måttet var visst rågat när jag tappade ner en kam i hans flygel så att han var tvungen att montera isär den för att kammen inte skulle ligga där och skorra.

Hur som helst for en massa känslor runt i kroppen och helt plötsligt dök minnen upp från tv-serien Fame där unga entusiastiska människor offrade blod svett och tårar för att uppnå sin dröm; att så småningom få stå på de riktigt stora scenerna.

Jag hoppas att ungdomarna på Skövde musikgymnasium har lika häftiga upplevelser som man hade i den gamla tv-serien och jag känner mig rätt säker på att ett antal av dem verkligen kommer att nå den framgång de drömmer om. Kanske rent av via Melodifestivalen?

Hiss: Min katt är frisk!

Diss: Reklamfilmsmusik som det är omöjligt att sluta nynna på.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.