08 feb 2014 04:00

23 jan 2015 15:38

Må kampen inte ha varit förgäves

Karin Långström Vinge

Jag kan inte säga att jag har så där jättebra koll på olika sportevenemang. Det är alltid något VM, SM eller EM på gång i alla möjliga slags sporter. Knappt har jag koll på vilka sporter de olika Skövdelagen håller på med, och jag har ibland, måste erkännas, svårt att fullt ut förstå fascinationen för tabeller och resultat av olika slag. Däremot försöker jag hålla mig något så när à jour, eftersom man ju vill framstå som något så när allmänbildad.

Men OS är något annat. Det är inte bara sport, även om Internationella olympiska kommittén gärna vill få det att framstå som så, om än med syfte att bygga broar mellan folk och länder. OS är prestigefyllt, omtvistat, mytomspunnet. Och det finns inget som har med livet att göra som inte är politiskt.

Det är väl knappast någon som förnekar att Ryssland har svåra bekymmer med att respektera mänskliga rättigheter. Media berättar att många av dem som byggt anläggningarna inte får betalt, och när de hävdat sin rätt har de råkat mycket illa ut. Sedan tidigare vet vi genom bland annat Amnesty att det finns mycket att önska ifråga om yttrandefriheten, mötesfrihet och föreningsfrihet vilket innebär att möjligheten för frivilligorganisationer och människorättsorganisationer att agera är ytterst begränsad. Protesterna möts med våld från regimen. Homofobiska lagar har stiftats, vilket till exempel innebär att det är olagligt för hbt-personer att visa ömhetsbetygelser offentligt.

Somliga menar att OS därför ska bojkottas. Men viktigare är kanske att vi inte låter strålkastarljuset lämna Ryssland när spelen väl är över. Därför kan och ska vi kunna vara glada över de fantastiska insatser som kommer att göras under dessa spel.

Namn som Charlotte Kalla, Johan Olsson och Petter Northug bör därför kompletteras i minnet med till exempel Natalja Estermirova, människorättsaktivisten som hittades död den 15 juli 2009. Hon arbetade med att dokumentera människorättskränkningar under Tjetjenienkrigen. Och Nadja Tolokonnikova, Marija Aljochina och Jekaterina Samutsevitj, medlemmarna i Pussy Riot som fängslades efter sin fredliga men provokativa protestsång mot Vladimir Putin i mars 2012. Och Michail Kosenko som den 8 oktober 2013 utan ordentlig rättegång dömdes till psykiatrisk tvångsvård efter att ha deltagit i protesterna på Bolotnajatorget.

Må deras kamp inte ha varit förgäves.

Hiss: Friskt vågat, hälften vunnet

Diss: Dopning, fusk och korruption

Jag kan inte säga att jag har så där jättebra koll på olika sportevenemang. Det är alltid något VM, SM eller EM på gång i alla möjliga slags sporter. Knappt har jag koll på vilka sporter de olika Skövdelagen håller på med, och jag har ibland, måste erkännas, svårt att fullt ut förstå fascinationen för tabeller och resultat av olika slag. Däremot försöker jag hålla mig något så när à jour, eftersom man ju vill framstå som något så när allmänbildad.

Men OS är något annat. Det är inte bara sport, även om Internationella olympiska kommittén gärna vill få det att framstå som så, om än med syfte att bygga broar mellan folk och länder. OS är prestigefyllt, omtvistat, mytomspunnet. Och det finns inget som har med livet att göra som inte är politiskt.

Det är väl knappast någon som förnekar att Ryssland har svåra bekymmer med att respektera mänskliga rättigheter. Media berättar att många av dem som byggt anläggningarna inte får betalt, och när de hävdat sin rätt har de råkat mycket illa ut. Sedan tidigare vet vi genom bland annat Amnesty att det finns mycket att önska ifråga om yttrandefriheten, mötesfrihet och föreningsfrihet vilket innebär att möjligheten för frivilligorganisationer och människorättsorganisationer att agera är ytterst begränsad. Protesterna möts med våld från regimen. Homofobiska lagar har stiftats, vilket till exempel innebär att det är olagligt för hbt-personer att visa ömhetsbetygelser offentligt.

Somliga menar att OS därför ska bojkottas. Men viktigare är kanske att vi inte låter strålkastarljuset lämna Ryssland när spelen väl är över. Därför kan och ska vi kunna vara glada över de fantastiska insatser som kommer att göras under dessa spel.

Namn som Charlotte Kalla, Johan Olsson och Petter Northug bör därför kompletteras i minnet med till exempel Natalja Estermirova, människorättsaktivisten som hittades död den 15 juli 2009. Hon arbetade med att dokumentera människorättskränkningar under Tjetjenienkrigen. Och Nadja Tolokonnikova, Marija Aljochina och Jekaterina Samutsevitj, medlemmarna i Pussy Riot som fängslades efter sin fredliga men provokativa protestsång mot Vladimir Putin i mars 2012. Och Michail Kosenko som den 8 oktober 2013 utan ordentlig rättegång dömdes till psykiatrisk tvångsvård efter att ha deltagit i protesterna på Bolotnajatorget.

Må deras kamp inte ha varit förgäves.

Hiss: Friskt vågat, hälften vunnet

Diss: Dopning, fusk och korruption

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.