10 feb 2014 13:40

23 jan 2015 15:38

Aldrig vila

Vi lever alla i dessa träningshetsiga tider. Sociala medier har fått tränings-hashtaggarna att stå som spön i backen. #aldrigvila, #fitspo, #minresaräknas. Inspirerande må de kanske vara för vissa, men jag har aldrig förstått mig på dem. Jag har alltid haft en hat-kärleksrelation till träning. Trots min mer dominerande estetiska sida, har jag faktiskt gått i en hel del sporter: fotboll, tennis, trav, simning, gymnastik, ridning och skridskor. Men det enda jag någonsin riktigt fastnat för är dans då jag tycker att röra mig till musik är ungefär hundra procent mer inspirerande än att lyfta vikter på ett gym.

Nej, i mina unga år var jag faktiskt aldrig vidare atletisk. Flera gånger har jag fått berättat för mig av mina föräldrar hur jag under barngympan sprang iväg och satte mig mitt under en av dessa peppande ”springa i ring och sjunga med”-övningar. Ledaren kom efter och frågade om allt var okej med mig?

– Jag blev andfådd, sa jag och tittade med största allvar på gympafröken.

Ungefär så startade min idrottskarriär och har under åren mynnat ut i att jag nu för tiden går på ett Friskis & svettis-pass med min mamma max en gång i månaden. Mest för att jag får dåligt samvete annars, och för att jag ändå vet hur den där sköna känslan man får efter att man tagit ut sig känns. Om inte annat är det alltid ett litet äventyr att åka till Friskis & svettis.

För lite extra spänning i vardagen glömde min mamma sina träningsbyxor en gång. Helt sonika genomförde hon ett medelpass iförd träningskläder, med en touch av jeans och skärp. Det var en av de gångerna jag och min mamma inte kände varandra. Dock var det lite svårt att hålla sig för skratt, då likheten mellan henne och Karlsson på taket var slående. Andra gånger har jag glömt skorna, vilket förvånansvärt nog bidrar till fruktansvärt ont i hålfötterna. Annars så funkar gympapass väldigt bra. Man spelar alltid musik till, vilket är otroligt viktigt för att jag ska finna motivation.

Hur som helst ger jag sällan mig själv en chans att upprätthålla min träning, utan gör ett pass här och där, med resultat träningsvärk à la extra-allt. Så här sitter jag och skriver krönika med träningsvärk i knän och skulderblad (är det ens möjligt?) och drar slutsatsen att jag nog helt enkelt är bäst på - Att vila mig i form.

Vi lever alla i dessa träningshetsiga tider. Sociala medier har fått tränings-hashtaggarna att stå som spön i backen. #aldrigvila, #fitspo, #minresaräknas. Inspirerande må de kanske vara för vissa, men jag har aldrig förstått mig på dem. Jag har alltid haft en hat-kärleksrelation till träning. Trots min mer dominerande estetiska sida, har jag faktiskt gått i en hel del sporter: fotboll, tennis, trav, simning, gymnastik, ridning och skridskor. Men det enda jag någonsin riktigt fastnat för är dans då jag tycker att röra mig till musik är ungefär hundra procent mer inspirerande än att lyfta vikter på ett gym.

Nej, i mina unga år var jag faktiskt aldrig vidare atletisk. Flera gånger har jag fått berättat för mig av mina föräldrar hur jag under barngympan sprang iväg och satte mig mitt under en av dessa peppande ”springa i ring och sjunga med”-övningar. Ledaren kom efter och frågade om allt var okej med mig?

– Jag blev andfådd, sa jag och tittade med största allvar på gympafröken.

Ungefär så startade min idrottskarriär och har under åren mynnat ut i att jag nu för tiden går på ett Friskis & svettis-pass med min mamma max en gång i månaden. Mest för att jag får dåligt samvete annars, och för att jag ändå vet hur den där sköna känslan man får efter att man tagit ut sig känns. Om inte annat är det alltid ett litet äventyr att åka till Friskis & svettis.

För lite extra spänning i vardagen glömde min mamma sina träningsbyxor en gång. Helt sonika genomförde hon ett medelpass iförd träningskläder, med en touch av jeans och skärp. Det var en av de gångerna jag och min mamma inte kände varandra. Dock var det lite svårt att hålla sig för skratt, då likheten mellan henne och Karlsson på taket var slående. Andra gånger har jag glömt skorna, vilket förvånansvärt nog bidrar till fruktansvärt ont i hålfötterna. Annars så funkar gympapass väldigt bra. Man spelar alltid musik till, vilket är otroligt viktigt för att jag ska finna motivation.

Hur som helst ger jag sällan mig själv en chans att upprätthålla min träning, utan gör ett pass här och där, med resultat träningsvärk à la extra-allt. Så här sitter jag och skriver krönika med träningsvärk i knän och skulderblad (är det ens möjligt?) och drar slutsatsen att jag nog helt enkelt är bäst på - Att vila mig i form.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.