12 feb 2014 04:00

23 jan 2015 15:38

Jag har ändrat mig...

Förr kunde jag inte ens titta på personer som Jan Guillou och Leif GW Persson och andra som påminner om dessa båda herrar. Självgoda, dryga med ett egoistiskt flin i mungipan, beredda att såga den som vågade närma sig.

Det var så jag såg dem. Men nu har jag ändrat mig, inte så där över en natt, utan en långsam successiv förändring. Kanske beror allt på att ovan nämnda män faktiskt har blivit äldre och tamare och insett att de inte förtjänar mer respekt än andra. Eller så är det jag som blivit äldre och lugnare eller bara har insett att de inte alls är sådana som jag under många år tyckte.

Jag kan se när vändningen började. Jan Guillou var i Skövde för att... jag minns faktiskt inte vad. Jag skulle i alla fall skriva om besöket i SLA. Han var redan då en stor författare som ”alla” läste, han skulle alltså med rätta ha kunnat vara bara en aning belåten. Jag hade förväntat mig att han skulle bullra och höras och stå mitt i högen av alla som sökte hans uppmärksamhet. Fel.

Han stod lite åt sidan och om han inte såg bortkommen ut, så i alla fall väldigt ödmjuk och försiktig. Han hälsade vänligt när jag presenterade mig och han var lätt att prata med. Jag är medveten om att frågorna den dagen inte var alls kontroversiella, eftersom det helt enkelt inte fanns något just då som var kontroversiellt kring honom, att han helt enkelt inte hade någon anledning att vara något annat än trevlig.

Nu när jag ser honom, även i mycket kontroversiella sammanhang, som när boken om honom gavs ut, så ser jag den där vänliga personen som inte ville ta överdrivet mycket plats när han var i Skövde.

Något liknande gäller polisprofessorn Leif GW Persson. Honom har jag i och för sig inte träffat personligen. Tidigare bytte jag kanal när han syntes i ett nyhetsprogram eller i något annat sammanhang. Jag orkade inte med hans teorier, eller rättare sagt sanningar, om allting. Bara hans sätt att ligga bakåtlutad i en stol var störande.

Men nu. Att säga att jag diggar honom skarpt är ingen överdrift. Nu blir jag glad när han är med på tv och jag läser gärna artiklar där han uttalar sig. Att se honom dundra i tv med fienden Göran Lambertz på andra sidan bordet är underhållning på hög nivå. När vände det med Leif? Kan inte säga exakt men tror det var när jag började att läsa hans böcker för några år sedan. En redan GW-frälst övertalade mig och sade: ”Du måste ge honom en chans”.

I dag är jag väldigt tacksam över att jag släppte en väl inarbetad övertygelse.

Hiss: Titti, Roger och Ola är tillbaka i min radio!

Diss: Gert Fylking saknas dock i radion

Förr kunde jag inte ens titta på personer som Jan Guillou och Leif GW Persson och andra som påminner om dessa båda herrar. Självgoda, dryga med ett egoistiskt flin i mungipan, beredda att såga den som vågade närma sig.

Det var så jag såg dem. Men nu har jag ändrat mig, inte så där över en natt, utan en långsam successiv förändring. Kanske beror allt på att ovan nämnda män faktiskt har blivit äldre och tamare och insett att de inte förtjänar mer respekt än andra. Eller så är det jag som blivit äldre och lugnare eller bara har insett att de inte alls är sådana som jag under många år tyckte.

Jag kan se när vändningen började. Jan Guillou var i Skövde för att... jag minns faktiskt inte vad. Jag skulle i alla fall skriva om besöket i SLA. Han var redan då en stor författare som ”alla” läste, han skulle alltså med rätta ha kunnat vara bara en aning belåten. Jag hade förväntat mig att han skulle bullra och höras och stå mitt i högen av alla som sökte hans uppmärksamhet. Fel.

Han stod lite åt sidan och om han inte såg bortkommen ut, så i alla fall väldigt ödmjuk och försiktig. Han hälsade vänligt när jag presenterade mig och han var lätt att prata med. Jag är medveten om att frågorna den dagen inte var alls kontroversiella, eftersom det helt enkelt inte fanns något just då som var kontroversiellt kring honom, att han helt enkelt inte hade någon anledning att vara något annat än trevlig.

Nu när jag ser honom, även i mycket kontroversiella sammanhang, som när boken om honom gavs ut, så ser jag den där vänliga personen som inte ville ta överdrivet mycket plats när han var i Skövde.

Något liknande gäller polisprofessorn Leif GW Persson. Honom har jag i och för sig inte träffat personligen. Tidigare bytte jag kanal när han syntes i ett nyhetsprogram eller i något annat sammanhang. Jag orkade inte med hans teorier, eller rättare sagt sanningar, om allting. Bara hans sätt att ligga bakåtlutad i en stol var störande.

Men nu. Att säga att jag diggar honom skarpt är ingen överdrift. Nu blir jag glad när han är med på tv och jag läser gärna artiklar där han uttalar sig. Att se honom dundra i tv med fienden Göran Lambertz på andra sidan bordet är underhållning på hög nivå. När vände det med Leif? Kan inte säga exakt men tror det var när jag började att läsa hans böcker för några år sedan. En redan GW-frälst övertalade mig och sade: ”Du måste ge honom en chans”.

I dag är jag väldigt tacksam över att jag släppte en väl inarbetad övertygelse.

Hiss: Titti, Roger och Ola är tillbaka i min radio!

Diss: Gert Fylking saknas dock i radion

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.