15 feb 2014 04:00

23 jan 2015 15:38

Den uppritade kartan måste förklaras

En person dog till följd av skottlossning. Det är en alltför vanlig rubrik i tidningarna. Den här gången är det bara det att det inte handlar om en uppgörelse i den undre världen, utan det är en polis som håller i skjutvapnet. Skottet i Husby i maj 2013 blev starten för en serie kravaller. Kvar hemma sitter en änka som undrar hur det här egentligen gick till.

I reportaget i SVT:s Uppdrag Granskning kommer nya fakta fram i hur polisinsatsen gick till. Situationen var kanske inte så hotfull som polisen först trodde. Två pensionärer, Arja och Lenine, som visserligen betett sig irrationellt till följd av psykisk ohälsa, vägrar öppna dörren för polisen. Kanske det inte hade behövts mer nödvärn än att oskadliggöra den 69-årige, 160 cm långa mannen genom ett skott i benet istället för i huvudet. Verklighetsbilden blir suddig, granater kastas, pepparsprej sprejas och nu gäller det att hålla ihop.

Polisen går ut med falsk information. Den skjutne mannen tas inte till sjukhus för vård utan dör på plats hemma i vardagsrummet. Ilskan och misstron växer. Poliserna samlas till gruppterapi och pratar sig samman.

Nu står, som så ofta, ord mot ord. Och som så ofta är det myndighetspersonerna som får första tjing på historieskrivandet.

Poliser tillhör den kategorin av människor som måste fatta snabba beslut under stor press. Deras ageranden kan få avgörande betydelse för människors hälsa och liv. Därför måste förmågan och viljan till självreflektion och personligt ansvarstagande vara välutvecklad och ständigt aktuell. Det är möjligt att de inblandade verkligen tycker att de gjorde rätt. Men när allmänheten (och poliser som kritiserar systemet inifrån) ifrågasätter måste den uppritade kartan förklaras. Vi trodde att kvinnan var hotad, därför sköt vi. Vi upplevde att situationen spårade ur helt, därför sköt vi. Vi tyckte det var jätteläskigt när mannen stod där och höll i kniven, därför sköt vi.

Men skulle de skjuta? De är tränade piketpoliser, experter på stressiga och hotfulla situationer. Går det att ursäkta deras beteende?

Jag tänker att tilltro till och förtroende för myndighetspersoner och andra överordnade bygger på respekt och ömsesidigt ansvarstagande. Ingen är fullkomlig. Eller med en teologisk referens: den som är utan synd må kasta första stenen. Därför är det inte ett tecken på mänsklig svaghet eller på abdikerande auktoritet att göra en pudel. Tvärtom: ett ställningstagande som betyder att jag själv inser och tar ansvar för hur mitt agerande påverkar andra människor. Det är stort.

Och Arja säger till reportern:

Jag saknar honom. Jag undrar varför jag lever. Jag var i god tro att de skulle mörda mig där vid dörren. Jag undrar det verkligen. Vi skiljdes inte osams i alla fall. 37 år, det är långt tid ihop.

Karin Långström Vinge

Hiss: Medkänsla och ansvarstagande

Diss: Tjurskallighet och övervåld

En person dog till följd av skottlossning. Det är en alltför vanlig rubrik i tidningarna. Den här gången är det bara det att det inte handlar om en uppgörelse i den undre världen, utan det är en polis som håller i skjutvapnet. Skottet i Husby i maj 2013 blev starten för en serie kravaller. Kvar hemma sitter en änka som undrar hur det här egentligen gick till.

I reportaget i SVT:s Uppdrag Granskning kommer nya fakta fram i hur polisinsatsen gick till. Situationen var kanske inte så hotfull som polisen först trodde. Två pensionärer, Arja och Lenine, som visserligen betett sig irrationellt till följd av psykisk ohälsa, vägrar öppna dörren för polisen. Kanske det inte hade behövts mer nödvärn än att oskadliggöra den 69-årige, 160 cm långa mannen genom ett skott i benet istället för i huvudet. Verklighetsbilden blir suddig, granater kastas, pepparsprej sprejas och nu gäller det att hålla ihop.

Polisen går ut med falsk information. Den skjutne mannen tas inte till sjukhus för vård utan dör på plats hemma i vardagsrummet. Ilskan och misstron växer. Poliserna samlas till gruppterapi och pratar sig samman.

Nu står, som så ofta, ord mot ord. Och som så ofta är det myndighetspersonerna som får första tjing på historieskrivandet.

Poliser tillhör den kategorin av människor som måste fatta snabba beslut under stor press. Deras ageranden kan få avgörande betydelse för människors hälsa och liv. Därför måste förmågan och viljan till självreflektion och personligt ansvarstagande vara välutvecklad och ständigt aktuell. Det är möjligt att de inblandade verkligen tycker att de gjorde rätt. Men när allmänheten (och poliser som kritiserar systemet inifrån) ifrågasätter måste den uppritade kartan förklaras. Vi trodde att kvinnan var hotad, därför sköt vi. Vi upplevde att situationen spårade ur helt, därför sköt vi. Vi tyckte det var jätteläskigt när mannen stod där och höll i kniven, därför sköt vi.

Men skulle de skjuta? De är tränade piketpoliser, experter på stressiga och hotfulla situationer. Går det att ursäkta deras beteende?

Jag tänker att tilltro till och förtroende för myndighetspersoner och andra överordnade bygger på respekt och ömsesidigt ansvarstagande. Ingen är fullkomlig. Eller med en teologisk referens: den som är utan synd må kasta första stenen. Därför är det inte ett tecken på mänsklig svaghet eller på abdikerande auktoritet att göra en pudel. Tvärtom: ett ställningstagande som betyder att jag själv inser och tar ansvar för hur mitt agerande påverkar andra människor. Det är stort.

Och Arja säger till reportern:

Jag saknar honom. Jag undrar varför jag lever. Jag var i god tro att de skulle mörda mig där vid dörren. Jag undrar det verkligen. Vi skiljdes inte osams i alla fall. 37 år, det är långt tid ihop.

Karin Långström Vinge

Hiss: Medkänsla och ansvarstagande

Diss: Tjurskallighet och övervåld

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.