17 feb 2014 11:53

23 jan 2015 15:38

Se men inte röra

Johanna Granlund

Nu, tio år senare, anses jag vara tillräckligt vuxen för att göra de saker jag inte fick när jag var liten. Ändå längtar jag fortfarande efter att bli äldre. Tiden har aldrig tidigare krupit så här sakta under dessa sista månader innan jag tar det stora steget till att vara myndig. Jag står snällt och väntar medan de andra kastar sig ut i vuxenlivet, skaffar körkort och får göra det där alla längtar efter – köpa egen nässpray.

Men ibland frågar jag mig själv: Är jag redo att stappla på egna ben i en värld fylld av ansvar, ångest och fara? Mina drömmar tar mig bort till ett liv i andra städer, till ett liv på andra sidan Atlanten. Ett liv där jag förväntas klara mig på egen hand, göra misstag och få livserfarenhet. Så hur kan jag vara så rädd för något jag samtidigt längtar så mycket till? Osäkerheten för att jag inte är mentalt redo än att bli vuxen, dämpar smått min avundsjuka.

Förvisso kommer inte artonårsdagen vara en slags magisk förvandling från barn till vuxen. Antagligen kommer man äta tårta som vanligt, få några grattis på fejjan och kanske öppna någon fin present, som om det var vilken födelsedag som helst. Men när man väl har fyllt vuxen tror jag omvärlden ser på en på ett annat sätt. De äldre ställer högre mognadskrav, för med frihet kommer ansvar.

Kanske är det just därför många har så bråttom med att växa upp, vilket gör att de glömmer bort att vara unga. Kanske möter de vuxenvärlden med besvikelse, det nya var inte alls lika bra och spännande som de först hade hoppats på. Att vara ung kanske inte är så pjåkigt ändå. Visst, jag får fortfarande fråga mamma om hon kan köpa nässpray under förkylningstider, men det är värt att vänta. När jag väl faller ut ur det trygga boet kommer mina fullvuxna vingar bära mig mot en värld där jag både får se och röra, upptäcka och lära mig av, fri som en fågel.

Nu, tio år senare, anses jag vara tillräckligt vuxen för att göra de saker jag inte fick när jag var liten. Ändå längtar jag fortfarande efter att bli äldre. Tiden har aldrig tidigare krupit så här sakta under dessa sista månader innan jag tar det stora steget till att vara myndig. Jag står snällt och väntar medan de andra kastar sig ut i vuxenlivet, skaffar körkort och får göra det där alla längtar efter – köpa egen nässpray.

Men ibland frågar jag mig själv: Är jag redo att stappla på egna ben i en värld fylld av ansvar, ångest och fara? Mina drömmar tar mig bort till ett liv i andra städer, till ett liv på andra sidan Atlanten. Ett liv där jag förväntas klara mig på egen hand, göra misstag och få livserfarenhet. Så hur kan jag vara så rädd för något jag samtidigt längtar så mycket till? Osäkerheten för att jag inte är mentalt redo än att bli vuxen, dämpar smått min avundsjuka.

Förvisso kommer inte artonårsdagen vara en slags magisk förvandling från barn till vuxen. Antagligen kommer man äta tårta som vanligt, få några grattis på fejjan och kanske öppna någon fin present, som om det var vilken födelsedag som helst. Men när man väl har fyllt vuxen tror jag omvärlden ser på en på ett annat sätt. De äldre ställer högre mognadskrav, för med frihet kommer ansvar.

Kanske är det just därför många har så bråttom med att växa upp, vilket gör att de glömmer bort att vara unga. Kanske möter de vuxenvärlden med besvikelse, det nya var inte alls lika bra och spännande som de först hade hoppats på. Att vara ung kanske inte är så pjåkigt ändå. Visst, jag får fortfarande fråga mamma om hon kan köpa nässpray under förkylningstider, men det är värt att vänta. När jag väl faller ut ur det trygga boet kommer mina fullvuxna vingar bära mig mot en värld där jag både får se och röra, upptäcka och lära mig av, fri som en fågel.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.