19 feb 2014 12:30

23 jan 2015 15:39

Mot nya prispallar

När jag var yngre tävlade jag mycket både i hoppning och galopp och redan där väcktes nog min tävlingsinstinkt. Min häst visste direkt vad som skulle hända redan i transporten och att komma ut på galoppbanan var ett enormt adrenalinpåslag. Redan innan starten flödade endorfinerna.

Men samtidigt blandades nerverna in och jag mådde nästan illa. Skulle vi få en bra start? Kom jag för sent bara en halvsekund kunde det vara kört. Mest för den mentala biten. Min häst var alltid tvungen att vara i väg allra först, kom hon strax efter någon tappade hon fokus direkt. Fick jag en bra start ökade hon och jag kan än idag inte förstå vilka krafter den där hästen hade när hon låg en bit före alla andra.

Jag påverkades också förstås, men det är ganska intressant hur även djur funkar när vi tävlar. Vi blev ett fantastiskt team. Jag var ibland livrädd men samtidigt gillade jag den häftiga kicken av att vinna.

Detta har nog påverkat mig som människa. Känslan att vinna går inte att beskriva och lika jobbig är känslan av en förlust. Men det är nog det som också är häftigt: vad vi kan påverka. Redan dagen efter var det glömt och då började jag fokusera på nästa mål. Än idag kan jag känna den där instinkten och det är nog därför som jag aldrig är nöjd med till exempel min träning. Jag har alltid nya mål och jag gillar att utvecklas. Även om jag tävlar mer med mig själv så vill jag förstås alltid kunna lyfta lite tyngre och springa lite fortare. Därför tror jag människor tröttnar om de står stilla i sin utveckling vad det än gäller.

När jag fick reda på att jag var nominerad som årets Träningsblogg i Finest Awards blev jag lyckligare än man nog kan förstå. Det är ett kvitto på att jag gör något som mina läsare gillar och jag brinner för att peppa andra. Jag är evigt tacksam och stolt över att vara nominerad. Men där kommer också min tävlingsinstinkt tillbaka och det är en konstig känsla som samtidigt driver på och ger mig energi och hindrar mig att känna mig tillräckligt bra nog. Jag vill ju vinna hela tjottabalongen och hur det ska gå till vet jag inte.

Jag är nog lite av en kontrollmänniska och det är en läskig känsla att det nu ska skickas röster, och man klickar på den man vill ska vinna. Jag kan inte påverka tävlingen speciellt mycket själv utan bara hänga med. Men kicken är ändå densamma.

Johanna Toftby

Hiss: Tävlingsinstinkten

Diss: komma sist

Rösta på min blogg som årets bästa på:

www.finest.se/finestawards

När jag var yngre tävlade jag mycket både i hoppning och galopp och redan där väcktes nog min tävlingsinstinkt. Min häst visste direkt vad som skulle hända redan i transporten och att komma ut på galoppbanan var ett enormt adrenalinpåslag. Redan innan starten flödade endorfinerna.

Men samtidigt blandades nerverna in och jag mådde nästan illa. Skulle vi få en bra start? Kom jag för sent bara en halvsekund kunde det vara kört. Mest för den mentala biten. Min häst var alltid tvungen att vara i väg allra först, kom hon strax efter någon tappade hon fokus direkt. Fick jag en bra start ökade hon och jag kan än idag inte förstå vilka krafter den där hästen hade när hon låg en bit före alla andra.

Jag påverkades också förstås, men det är ganska intressant hur även djur funkar när vi tävlar. Vi blev ett fantastiskt team. Jag var ibland livrädd men samtidigt gillade jag den häftiga kicken av att vinna.

Detta har nog påverkat mig som människa. Känslan att vinna går inte att beskriva och lika jobbig är känslan av en förlust. Men det är nog det som också är häftigt: vad vi kan påverka. Redan dagen efter var det glömt och då började jag fokusera på nästa mål. Än idag kan jag känna den där instinkten och det är nog därför som jag aldrig är nöjd med till exempel min träning. Jag har alltid nya mål och jag gillar att utvecklas. Även om jag tävlar mer med mig själv så vill jag förstås alltid kunna lyfta lite tyngre och springa lite fortare. Därför tror jag människor tröttnar om de står stilla i sin utveckling vad det än gäller.

När jag fick reda på att jag var nominerad som årets Träningsblogg i Finest Awards blev jag lyckligare än man nog kan förstå. Det är ett kvitto på att jag gör något som mina läsare gillar och jag brinner för att peppa andra. Jag är evigt tacksam och stolt över att vara nominerad. Men där kommer också min tävlingsinstinkt tillbaka och det är en konstig känsla som samtidigt driver på och ger mig energi och hindrar mig att känna mig tillräckligt bra nog. Jag vill ju vinna hela tjottabalongen och hur det ska gå till vet jag inte.

Jag är nog lite av en kontrollmänniska och det är en läskig känsla att det nu ska skickas röster, och man klickar på den man vill ska vinna. Jag kan inte påverka tävlingen speciellt mycket själv utan bara hänga med. Men kicken är ändå densamma.

Johanna Toftby

Hiss: Tävlingsinstinkten

Diss: komma sist

Rösta på min blogg som årets bästa på:

www.finest.se/finestawards

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.