01 mar 2014 05:00

23 jan 2015 15:39

Den enes bröd är den andres död

Jag lutar mig över kanten på båten och fyller mina darrande händer med smutsigt vatten. Du är inte min Gud, skriker jag till vattnet. Du har ingen rätt att ta mitt liv. Du ska inte få dränka mig. Du ska bara hjälpa den här båten att komma över till andra sidan. Men du har ingen makt över mig!

Jag hade berättat för J, en av vännerna på Lyktan, om boken av Fabrizio Gatti och slavrutten genom Sahara som migranter färdas genom. Jag nämner Agadiz, Dirkou och de andra platserna som är centrala för människosmugglare och deras offer och visar bilden på bokens framsida: en lastbil överlastad med människor som orkar tack vare drömmen om ett liv som går att leva.

Wow, you wanna hear stories about Africa? I have thousands, säger J och det är som att vrida på en vattenkran. Han kommer ursprungligen från Nigeria men har levt frivilligt och ofrivilligt i flera länder på väg mot det tänkta paradiset Europa. Han har tusen berättelser om Afrika.

De där lastbilarna som går genom öknen, berättar han, de är fruktansvärda. Man kan lasta på 150 personer i en lastbil. Ramlar man av, kan man dö. Det är inte säkert att chaufförerna stannar så att migranterna kan laga sig lite chai (te) eller uträtta sina behov.

Längs rutten finns polis och militär som plundrar människorna på de få ägodelar de har. Människosmugglingen är organiserad och systematiskt och den enes bröd är den andres död. J pratar snabbt och engagerat och jag får svårt att hänga med. När han berättar om hur det är att vara så hungrig att man äter flugor och tuggar sand mår jag illa. Gud, vad är det här för en värld?

Den som inte fastnat på vägen kommer så småningom fram till kusten och kan köpa sig en plats på en båt för att kunna ta sig över Medelhavet. Tolv procent överlever inte resan med de undermåliga båtarna. Lampedusa är en ö som för alltid är förknippad med död och avgrund.

Ni gör det ändå, säger jag. J skrattar, well, you don´t want to die. Vi vill arbeta och kunna skicka hem pengar till våra familjer. Stannar man kvar dör man ändå. Man måste försöka.

Och det slår mig att längtan efter liv nog är den starkaste drivkraften som finns. Vatten är livgivande men också livsfarligt. Tillvaron är skör. Så fruktansvärt skör.

Jag lutar mig över kanten på båten och fyller mina darrande händer med smutsigt vatten. Du är inte min Gud, skriker jag till vattnet. Du har ingen rätt att ta mitt liv. Du ska inte få dränka mig. Du ska bara hjälpa den här båten att komma över till andra sidan. Men du har ingen makt över mig!

Jag hade berättat för J, en av vännerna på Lyktan, om boken av Fabrizio Gatti och slavrutten genom Sahara som migranter färdas genom. Jag nämner Agadiz, Dirkou och de andra platserna som är centrala för människosmugglare och deras offer och visar bilden på bokens framsida: en lastbil överlastad med människor som orkar tack vare drömmen om ett liv som går att leva.

Wow, you wanna hear stories about Africa? I have thousands, säger J och det är som att vrida på en vattenkran. Han kommer ursprungligen från Nigeria men har levt frivilligt och ofrivilligt i flera länder på väg mot det tänkta paradiset Europa. Han har tusen berättelser om Afrika.

De där lastbilarna som går genom öknen, berättar han, de är fruktansvärda. Man kan lasta på 150 personer i en lastbil. Ramlar man av, kan man dö. Det är inte säkert att chaufförerna stannar så att migranterna kan laga sig lite chai (te) eller uträtta sina behov.

Längs rutten finns polis och militär som plundrar människorna på de få ägodelar de har. Människosmugglingen är organiserad och systematiskt och den enes bröd är den andres död. J pratar snabbt och engagerat och jag får svårt att hänga med. När han berättar om hur det är att vara så hungrig att man äter flugor och tuggar sand mår jag illa. Gud, vad är det här för en värld?

Den som inte fastnat på vägen kommer så småningom fram till kusten och kan köpa sig en plats på en båt för att kunna ta sig över Medelhavet. Tolv procent överlever inte resan med de undermåliga båtarna. Lampedusa är en ö som för alltid är förknippad med död och avgrund.

Ni gör det ändå, säger jag. J skrattar, well, you don´t want to die. Vi vill arbeta och kunna skicka hem pengar till våra familjer. Stannar man kvar dör man ändå. Man måste försöka.

Och det slår mig att längtan efter liv nog är den starkaste drivkraften som finns. Vatten är livgivande men också livsfarligt. Tillvaron är skör. Så fruktansvärt skör.

  • Karin Långström Vinge

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.