07 mar 2014 06:00

23 jan 2015 15:39

Man blir som barn på nytt

Att inte ha bråttom visar sig ofta vara en välsignelse. Som nu för ett tag sedan när jag hade handlat i min vanliga livsmedelsbutik. Efter väl förrättat värv och med fulla kassar vandrade jag iväg mot bilen men innan jag han fram mötte jag en bekant som jag inte sett på ett tag och vi stannade och hälsade.

Efter lite prat om livet i allmänhet kom vi in på att prata om saker man brinner för och glädjen i att ha något att pyssla med som ger tillfredsställelse. Då började han på en mening men avbröt sig strax och tittade lite fundersamt på mig.

-Har du bråttom? frågade han. Eller har du tid att titta på en sak? Det tar nog bara en kvart- tjugo minuter.

Jag bedyrade att jag inte hade bråttom alls så vi gick till hans bil och jag trodde att han hade något där som han ville visa mig, men det visade sig att vi skulle åka en kort bit och väl framme låste han upp en dörr i ett hus och gick före ner i källaren och in i en mörk lokal.

Innan han tände belysningen vände han sig mot mig och sa att nu skulle jag få se något som i vissa kretsar var känt över hela Sverige, men som ytterst få Skövdebor hade sett.

Det visade sig vara Skövde modellsällskaps modelljärnväg Westergötland Nerikes Järnvägar, en modelljärnväg som jag sett bilder på i boken med samma namn.

Jag fick en grundlig guidad tur och fick lära mig om utvecklingen av modellok som numera styrs digitalt och har ljus- och ljudeffekter och där flera tåg kan köras och stannas individuellt på samma spår. Så kunde man inte göra när jag var ung och drömde om att ha en modelljärnväg. Att jag drömde om det berodde mest på att onkel Fester i familjen Addams brukade låta sina modelltåg frontalkrocka på broar och störta i ett brinnande inferno ner i raviner. Det hade varit svårt att ordna när jag var ung, men med den nya tekniken borde det gå tänkte jag lystet.

Nu var tågen i sig inte den stora grejen med den här anläggningen utan det var de över tre hundra husmodellerna som myllrade i de tre rummen. Man hade byggt detaljerade miljöer utifrån ett tänkt fyrtiotal och alla byggnader hade äkta förlagor och var minutiöst byggda in i minsta detalj. Det kändes nästan som om jag stod och tittade från fågelperspektiv ner på ett äkta landskap. Jag var helt fascinerad.

När vi någon timme senare gick därifrån sa min bekant att folk ofta fnyser åt tanken på vuxna människor som bygger modelljärnvägar men efter att ha sett vad de åstadkommit nere i den där källaren har i alla fall jag full förståelse. Man blir som barn på nytt. Fast på ett vuxet sätt.

Hiss: Paralympics! Men känns platsen bra?

Diss: Att dammsuga måste väl ändå vara det tråkigaste ...

Att inte ha bråttom visar sig ofta vara en välsignelse. Som nu för ett tag sedan när jag hade handlat i min vanliga livsmedelsbutik. Efter väl förrättat värv och med fulla kassar vandrade jag iväg mot bilen men innan jag han fram mötte jag en bekant som jag inte sett på ett tag och vi stannade och hälsade.

Efter lite prat om livet i allmänhet kom vi in på att prata om saker man brinner för och glädjen i att ha något att pyssla med som ger tillfredsställelse. Då började han på en mening men avbröt sig strax och tittade lite fundersamt på mig.

-Har du bråttom? frågade han. Eller har du tid att titta på en sak? Det tar nog bara en kvart- tjugo minuter.

Jag bedyrade att jag inte hade bråttom alls så vi gick till hans bil och jag trodde att han hade något där som han ville visa mig, men det visade sig att vi skulle åka en kort bit och väl framme låste han upp en dörr i ett hus och gick före ner i källaren och in i en mörk lokal.

Innan han tände belysningen vände han sig mot mig och sa att nu skulle jag få se något som i vissa kretsar var känt över hela Sverige, men som ytterst få Skövdebor hade sett.

Det visade sig vara Skövde modellsällskaps modelljärnväg Westergötland Nerikes Järnvägar, en modelljärnväg som jag sett bilder på i boken med samma namn.

Jag fick en grundlig guidad tur och fick lära mig om utvecklingen av modellok som numera styrs digitalt och har ljus- och ljudeffekter och där flera tåg kan köras och stannas individuellt på samma spår. Så kunde man inte göra när jag var ung och drömde om att ha en modelljärnväg. Att jag drömde om det berodde mest på att onkel Fester i familjen Addams brukade låta sina modelltåg frontalkrocka på broar och störta i ett brinnande inferno ner i raviner. Det hade varit svårt att ordna när jag var ung, men med den nya tekniken borde det gå tänkte jag lystet.

Nu var tågen i sig inte den stora grejen med den här anläggningen utan det var de över tre hundra husmodellerna som myllrade i de tre rummen. Man hade byggt detaljerade miljöer utifrån ett tänkt fyrtiotal och alla byggnader hade äkta förlagor och var minutiöst byggda in i minsta detalj. Det kändes nästan som om jag stod och tittade från fågelperspektiv ner på ett äkta landskap. Jag var helt fascinerad.

När vi någon timme senare gick därifrån sa min bekant att folk ofta fnyser åt tanken på vuxna människor som bygger modelljärnvägar men efter att ha sett vad de åstadkommit nere i den där källaren har i alla fall jag full förståelse. Man blir som barn på nytt. Fast på ett vuxet sätt.

Hiss: Paralympics! Men känns platsen bra?

Diss: Att dammsuga måste väl ändå vara det tråkigaste ...

  • Flemming Mouritsen

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.