13 mar 2014 06:00

23 jan 2015 15:40

Där allt som livet kan erbjuda finns

Tonen är hövlig, en aning stel men samtidigt också charmig.

Utan att egentligen veta varför dras jag med i alla dessa utrop vid station efter station.

Jag kan inte komma ifrån att det vilar något speciellt över den brittiska accenten på engelska.

Det var första gången jag satte min fot på ön ute i Nordsjön som inte gav vika under det andra världskriget och som stod emot under de plågsamma dagarna 1940 när Nazityskland framförallt bombade London.

Just London är en huvudstad med en rik och sammansatt historia som gör sig påmind och som ständigt är närvarande. Det är en fascinerande stad som erbjuder det mesta. Jag upplever det som en mer mångkulturell och utåtriktad stad än de flesta andra men ändå en stad i ett land med stolta traditioner som bevaras.

Visst är det en aning charmfullt att premiärministern bor mitt i centrum på 10 Downing Street som utifrån ser ut som ett typiskt radhus eller att parlamentet sammanträder ett stenkast därifrån i det anrika Westministerpalatset.

Detta tillsammans med det kungliga slottet Buckingham Palace en bit därifrån tillhörde verkligen det brittiska imperiets epicentrum under dess glansperiod. Det är så att man känner historiens vingslag när man går gata upp och gata ner och ser alla olika monument från en svunnen tid.

Att promenera omkring i London som jag gjorde tillsammans med en kamrat i helgen utan särskild brådska eller enligt ett förutbestämt mönster är verkligen härligt. Att gå till en pub eller en restaurang bland det rikliga utbudet för att ta något att äta eller dricka när det faller in är lika underbart. Att sedan förgylla dagarna med en musikal och en fotbollsmatch som för mig är synonymt med London fulländade vår vistelse.

Jag vet att man tenderar att uppskatta sådant som man nyligen upplevt mer än det som för stunden ligger längre tillbaka i tiden men London, denna musikmetropol och detta fotbollscentrum, var en imponerande och häftig bekantskap. Dessutom har jag blivit förtjust i den brittiska musikgruppen The Clash i allmänhet och låten London Calling i synnerhet.

Jag lånar en formulering som har tillskrivits den brittiske författaren Samuel Johnson som för mig på ett adekvat sätt ringar in staden: ”När en man är trött på London är han trött på livet, för i London finns allt som livet kan erbjuda”.

När det väl är dags för mig att gå av tunnelbanan för sista gången för den här gången blir jag vid vidare eftertanke nästan lite rörd.

Detta även om jag har hört uppmaningen så många gånger att jag kan rabbla den i sömnen efter alla resor under jorden i den brittiska huvudstaden: ”Vänligen observera avståndet mellan tåget och plattformen när du stiger av”.

Ännu en gång, tack för artigheten.

HISSA – Emirates Stadium var en mäktig upplevelse och att Arsenal slog Everton i kvartsfinalen i FA-cupen gjorde inte saken sämre.

DISSA – Att den engelska matkulturen verkligen lever upp till sitt rykte. Fish and chips i all ära men då är det tur att ölen smakar desto bättre.

Tonen är hövlig, en aning stel men samtidigt också charmig.

Utan att egentligen veta varför dras jag med i alla dessa utrop vid station efter station.

Jag kan inte komma ifrån att det vilar något speciellt över den brittiska accenten på engelska.

Det var första gången jag satte min fot på ön ute i Nordsjön som inte gav vika under det andra världskriget och som stod emot under de plågsamma dagarna 1940 när Nazityskland framförallt bombade London.

Just London är en huvudstad med en rik och sammansatt historia som gör sig påmind och som ständigt är närvarande. Det är en fascinerande stad som erbjuder det mesta. Jag upplever det som en mer mångkulturell och utåtriktad stad än de flesta andra men ändå en stad i ett land med stolta traditioner som bevaras.

Visst är det en aning charmfullt att premiärministern bor mitt i centrum på 10 Downing Street som utifrån ser ut som ett typiskt radhus eller att parlamentet sammanträder ett stenkast därifrån i det anrika Westministerpalatset.

Detta tillsammans med det kungliga slottet Buckingham Palace en bit därifrån tillhörde verkligen det brittiska imperiets epicentrum under dess glansperiod. Det är så att man känner historiens vingslag när man går gata upp och gata ner och ser alla olika monument från en svunnen tid.

Att promenera omkring i London som jag gjorde tillsammans med en kamrat i helgen utan särskild brådska eller enligt ett förutbestämt mönster är verkligen härligt. Att gå till en pub eller en restaurang bland det rikliga utbudet för att ta något att äta eller dricka när det faller in är lika underbart. Att sedan förgylla dagarna med en musikal och en fotbollsmatch som för mig är synonymt med London fulländade vår vistelse.

Jag vet att man tenderar att uppskatta sådant som man nyligen upplevt mer än det som för stunden ligger längre tillbaka i tiden men London, denna musikmetropol och detta fotbollscentrum, var en imponerande och häftig bekantskap. Dessutom har jag blivit förtjust i den brittiska musikgruppen The Clash i allmänhet och låten London Calling i synnerhet.

Jag lånar en formulering som har tillskrivits den brittiske författaren Samuel Johnson som för mig på ett adekvat sätt ringar in staden: ”När en man är trött på London är han trött på livet, för i London finns allt som livet kan erbjuda”.

När det väl är dags för mig att gå av tunnelbanan för sista gången för den här gången blir jag vid vidare eftertanke nästan lite rörd.

Detta även om jag har hört uppmaningen så många gånger att jag kan rabbla den i sömnen efter alla resor under jorden i den brittiska huvudstaden: ”Vänligen observera avståndet mellan tåget och plattformen när du stiger av”.

Ännu en gång, tack för artigheten.

HISSA – Emirates Stadium var en mäktig upplevelse och att Arsenal slog Everton i kvartsfinalen i FA-cupen gjorde inte saken sämre.

DISSA – Att den engelska matkulturen verkligen lever upp till sitt rykte. Fish and chips i all ära men då är det tur att ölen smakar desto bättre.

  • Linus Hellman

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.