14 mar 2014 06:00

23 jan 2015 15:40

Mitt mindre lyckade bilköp

Rätt ofta har unga människor med mycket muskler inte de vassaste hjärnorna. Som ung var jag mycket stark.

När jag var runt tjugo år gjorde jag ett av mina många mindre smarta bilköp. Jag blev förtjust i en Ford Anglia som jag köpte billigt. Om ni inte vet vad Ford Anglia var så kan jag kort berätta att det var den kanske enda bilmodellen där bakrutan lutade åt fel håll och denna designernyck gav modellen smeknamnet bärplockaren eller krösaplockaren, för om bilen hade haft en mer hanterbar storlek hade man kunnat vända den upp och ner och plockat lingon med den.

Detta köp var mindre lyckat på flera sätt. Dels så var den törstiga motorn i ett mycket trött tillstånd, dels tog lamellerna så småningom slut och att byta fanns inte på kartan. Dödsstöten för bilen kom då den lyckades förbruka en tank bensin på sträckan Skövde-Tibro.

Men innan dess hann jag bevisa att svällande muskler och svällande hjärna ofta inte ryms i samma kropp. Bilen var utrustad med två motorer. Dels den som satt fram och hjälpligt fick bilen att röra sig och dels fick jag med en motor i reserv som låg i bagageutrymmet. Där fick den ligga kvar större delen av tiden jag ägde Anglian, men en dag drabbades jag av en oförklarlig lust att kunna använda sagda bagageutrymme, varför minns jag inte, men resultatet blev i alla fall att jag stod i garaget och stirrade ner på metallklumpen och undrade hur jag skulle få bort den. Någon lyft hade jag inte tillgång till och tanken på att uppsöka en verkstad föresvävade mig inte. Men jag var som sagt stark.

Jag ryckte och slet lite planlöst i motorn en stund som om jag inbillade mig att den skulle ledsna på behandlingen och hoppa ur självmant, men så tillmötesgående var den inte. Nu hade inte den här bilmodellen Fords tyngsta motor så till sist styrde jag över tankekraften helt till muskelsystemet. Jag knöt en repstump runt motorn, böjde mig ner och trädde in överkroppen i öglan. Sedan lyfte jag med ett vrål upp motorn över bagageluckans tröskel och ställde ner den på en liten lastpall.

Även om jag faktiskt lyckades med bedriften så var det inte det smartaste jag gjort för det tog några veckor innan ryggen var användbar igen. Vid det laget hade jag gjort slut med Anglian som fick flytta till Eklunds skrot istället där den såvitt jag vet bor kvar än idag.

När även jag så småningom flyttade hemifrån låg reservmotorn fortfarande kvar i föräldrarnas garage. Den fick bli deras problem istället. Jag tog inte så mycket ansvar på den tiden, jag var ju ung och stark.

Hiss: Att förnuftet trots allt kommer krypande med åren. Eller är det feghet?

Diss: Ungefär allt jag ställde till med då jag var ung.

Rätt ofta har unga människor med mycket muskler inte de vassaste hjärnorna. Som ung var jag mycket stark.

När jag var runt tjugo år gjorde jag ett av mina många mindre smarta bilköp. Jag blev förtjust i en Ford Anglia som jag köpte billigt. Om ni inte vet vad Ford Anglia var så kan jag kort berätta att det var den kanske enda bilmodellen där bakrutan lutade åt fel håll och denna designernyck gav modellen smeknamnet bärplockaren eller krösaplockaren, för om bilen hade haft en mer hanterbar storlek hade man kunnat vända den upp och ner och plockat lingon med den.

Detta köp var mindre lyckat på flera sätt. Dels så var den törstiga motorn i ett mycket trött tillstånd, dels tog lamellerna så småningom slut och att byta fanns inte på kartan. Dödsstöten för bilen kom då den lyckades förbruka en tank bensin på sträckan Skövde-Tibro.

Men innan dess hann jag bevisa att svällande muskler och svällande hjärna ofta inte ryms i samma kropp. Bilen var utrustad med två motorer. Dels den som satt fram och hjälpligt fick bilen att röra sig och dels fick jag med en motor i reserv som låg i bagageutrymmet. Där fick den ligga kvar större delen av tiden jag ägde Anglian, men en dag drabbades jag av en oförklarlig lust att kunna använda sagda bagageutrymme, varför minns jag inte, men resultatet blev i alla fall att jag stod i garaget och stirrade ner på metallklumpen och undrade hur jag skulle få bort den. Någon lyft hade jag inte tillgång till och tanken på att uppsöka en verkstad föresvävade mig inte. Men jag var som sagt stark.

Jag ryckte och slet lite planlöst i motorn en stund som om jag inbillade mig att den skulle ledsna på behandlingen och hoppa ur självmant, men så tillmötesgående var den inte. Nu hade inte den här bilmodellen Fords tyngsta motor så till sist styrde jag över tankekraften helt till muskelsystemet. Jag knöt en repstump runt motorn, böjde mig ner och trädde in överkroppen i öglan. Sedan lyfte jag med ett vrål upp motorn över bagageluckans tröskel och ställde ner den på en liten lastpall.

Även om jag faktiskt lyckades med bedriften så var det inte det smartaste jag gjort för det tog några veckor innan ryggen var användbar igen. Vid det laget hade jag gjort slut med Anglian som fick flytta till Eklunds skrot istället där den såvitt jag vet bor kvar än idag.

När även jag så småningom flyttade hemifrån låg reservmotorn fortfarande kvar i föräldrarnas garage. Den fick bli deras problem istället. Jag tog inte så mycket ansvar på den tiden, jag var ju ung och stark.

Hiss: Att förnuftet trots allt kommer krypande med åren. Eller är det feghet?

Diss: Ungefär allt jag ställde till med då jag var ung.

  • Flemming Mouritsen

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.