15 mar 2014 06:00

23 jan 2015 15:40

Vårt inrutade vardagsliv

Som många andra lever jag ett ganska inrutat vardagsliv. Samma ansikten möts vid förskolan och skolan. På väg in till stan, vid samma tid varje morgon, är det ofta samma hundar och samma människor som flanerar längs cykelbanan. Det är farbrorn med keps och tax. Det är ekipaget med majestätiska vinthundar som instinktivt får mig att räta på ryggen och dra luggen från ögonen. Och det är damen med settrarna som blir så oerhört vackra när de svävar fram med solen i bakgrunden.

Rondellerna jag och hundratals andra passerar är desamma dag efter dag. Växtligheten i dem förändras genom Skaparens och Skövde parkförvaltnings omsorger, och tankarna hos de bilister som dagligen snurrar runt i dem förändras också. Problem analyseras. Jag stannar för att släppa fram någon. Vad eller vem i ditt liv behöver släppas fram? Finns det någon eller något jag behöver vänta in? Rondeller har mycket med tillit att göra. Jag måste lita på att du verkligen stannar när det är jag som har företräde precis som du söker min blick när du vill svänga ut ur rondellen. Du är sedd. Du kan vara trygg. Men kommer jag att hinna?

Det slår mig gång efter annan vilken trygghet ett inrutat vardagsliv innebär. Att livet är någorlunda förutsägbart är en form av lyx som verkligen inte alla delar. I tisdags morse blev korrespondenten Nils Horner brutalt mördad på öppen gata i Kabul. Han vigde sitt liv åt att finnas på plats och rapportera om världsnyheter. Att befinna sig på platser vi beskriver som farliga och berätta om människors ofta fasansfulla livsvillkor var Nils Horners vardagsliv. hålla sig till ett avancerat säkerhetstänk var för honom livsviktigt, men att någon skulle skjuta honom i bakhuvudet utanför en restaurang var inget han kunde förutse.

Afghanistan beskrivs som ett av världens farligaste länder. Utrikesdepartementet avråder människor från att åka dit. Ändå deporteras afghaner som kommit till Sverige i drömmen om ett liv värt att leva. De tvingas tillbaka till en tillvaro som präglas av hot och våld, konflikter kring mark, politik och relationer. Många upptäcker att deras familjer och nätverk är utraderade.

Att livet går sin gilla gång är alltså en nåd att stilla be om för många och jag känner en djup tacksamhet för att jag får leva det liv jag lever.

Hiss: På arabiska är det nästan samma ord, qalb, för hjärta och hund.

Diss: För lite av båda hundar och hjärtan i världspolitiken.

Som många andra lever jag ett ganska inrutat vardagsliv. Samma ansikten möts vid förskolan och skolan. På väg in till stan, vid samma tid varje morgon, är det ofta samma hundar och samma människor som flanerar längs cykelbanan. Det är farbrorn med keps och tax. Det är ekipaget med majestätiska vinthundar som instinktivt får mig att räta på ryggen och dra luggen från ögonen. Och det är damen med settrarna som blir så oerhört vackra när de svävar fram med solen i bakgrunden.

Rondellerna jag och hundratals andra passerar är desamma dag efter dag. Växtligheten i dem förändras genom Skaparens och Skövde parkförvaltnings omsorger, och tankarna hos de bilister som dagligen snurrar runt i dem förändras också. Problem analyseras. Jag stannar för att släppa fram någon. Vad eller vem i ditt liv behöver släppas fram? Finns det någon eller något jag behöver vänta in? Rondeller har mycket med tillit att göra. Jag måste lita på att du verkligen stannar när det är jag som har företräde precis som du söker min blick när du vill svänga ut ur rondellen. Du är sedd. Du kan vara trygg. Men kommer jag att hinna?

Det slår mig gång efter annan vilken trygghet ett inrutat vardagsliv innebär. Att livet är någorlunda förutsägbart är en form av lyx som verkligen inte alla delar. I tisdags morse blev korrespondenten Nils Horner brutalt mördad på öppen gata i Kabul. Han vigde sitt liv åt att finnas på plats och rapportera om världsnyheter. Att befinna sig på platser vi beskriver som farliga och berätta om människors ofta fasansfulla livsvillkor var Nils Horners vardagsliv. hålla sig till ett avancerat säkerhetstänk var för honom livsviktigt, men att någon skulle skjuta honom i bakhuvudet utanför en restaurang var inget han kunde förutse.

Afghanistan beskrivs som ett av världens farligaste länder. Utrikesdepartementet avråder människor från att åka dit. Ändå deporteras afghaner som kommit till Sverige i drömmen om ett liv värt att leva. De tvingas tillbaka till en tillvaro som präglas av hot och våld, konflikter kring mark, politik och relationer. Många upptäcker att deras familjer och nätverk är utraderade.

Att livet går sin gilla gång är alltså en nåd att stilla be om för många och jag känner en djup tacksamhet för att jag får leva det liv jag lever.

Hiss: På arabiska är det nästan samma ord, qalb, för hjärta och hund.

Diss: För lite av båda hundar och hjärtan i världspolitiken.

  • Karin Långström Vinge

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.