20 mar 2014 06:00

23 jan 2015 15:40

Att vinna världen men förlora själen

Det tävlas om att tycka likadant.

Skillnaderna ska reduceras så mycket som möjligt.

Konsensus ska eftersträvas till varje pris och vikten av samförstånd ska ständigt betonas.

Den som betraktar svensk politik i dessa dagar, detta supervalår, gör det tyvärr med en rejäl gäspning. I det hänseendet är det tråkighetens och likhetens landskap som reser sig och lyser upp den svenska myllan.

Det är svårt att tro att vi sedan förra valet har åtta partier i riksdagen när man lyssnar på den allmänna debatten. Ibland höjs tonläget utan att vi medborgare egentligen förstår varför men debatterna når aldrig några högre höjder som gör oss klokare. Det såg vi ånyo ett exempel på i söndagens tv-duell mellan oppositionsledaren Stefan Löfven och statsminister Fredrik Reinfeldt i Svt som i stort sett var helt ointressant.

Motsättningarna inskränks snarare till att handla om form än innehåll och därmed förminskas politiken. Ideologier förvandlas som jag tidigare har skrivit om till matvaror där folket väljer mellan olika etiketter av samma vara.

Så borde det inte vara. Det är idéer och visioner som entusiasmerar människor medan enbart pragmatism och en avsaknad av det förstnämnda leder till ett förvaltande av makt. Det är hög tid att tydliggöra skiljelinjerna men istället sker tyvärr det omvända. En situation där alla tycker närmast identiskt om allt hoppas jag aldrig uppkommer men vi befinner oss väldigt nära ett sådant läge. Inget tycks längre vara omöjligt och varje gång står väljarna förundrande inför detta maktspel.

Min blygsamma förhoppning är att vi bortom allt taktiserande som ständigt pågår också får plats för idéer. Det tjänar alla på och i synnerhet väljarna. Det är farligt om vi får ett klimat där minoriteters åsikter inte får utrymme i detta mittens rike där alla vill trängas. Hela vår pluralistiska demokrati bygger på en mångfald som ska berika samhället.

Tänk om vi bortom alla siffror och anklagelser från regering och opposition också får höra visioner om framtiden. Att respektive alternativ talar om sina egna ståndpunkter och siktar på att vinna av egen kraft istället för på motståndarens misstag och svagheter.

Det borde vara ödesdigert att vara renons på visioner, idéer, drömmar eller hur vi väljer att definiera det. Men kanske finns det inte lägre någon plats för konfrontation och strider mellan olika alternativ? Avideologiseringen är kanske en logisk utveckling i dagens globaliserade värld där vi är så ekonomiskt beroende av andra länder? Är det därför vi ser detta siffernissemässiga sätt att kasta sig över olika frågor?

Hursomhelst måste partierna stå för något och erbjuda medborgarna sin väg in i framtiden. Till slut finns det ju en gräns på hur mycket idégods partierna kan dumpa och låna av varandra. Du kan som bekant vinna hela världen men samtidigt förlora din själ.

Vad är det den store diktaren Goethe säger?

Den som gifter sig med tidsandan blir snart änka.

Det är något för partierna att begrunda i dessa dagar.

Det tävlas om att tycka likadant.

Skillnaderna ska reduceras så mycket som möjligt.

Konsensus ska eftersträvas till varje pris och vikten av samförstånd ska ständigt betonas.

Den som betraktar svensk politik i dessa dagar, detta supervalår, gör det tyvärr med en rejäl gäspning. I det hänseendet är det tråkighetens och likhetens landskap som reser sig och lyser upp den svenska myllan.

Det är svårt att tro att vi sedan förra valet har åtta partier i riksdagen när man lyssnar på den allmänna debatten. Ibland höjs tonläget utan att vi medborgare egentligen förstår varför men debatterna når aldrig några högre höjder som gör oss klokare. Det såg vi ånyo ett exempel på i söndagens tv-duell mellan oppositionsledaren Stefan Löfven och statsminister Fredrik Reinfeldt i Svt som i stort sett var helt ointressant.

Motsättningarna inskränks snarare till att handla om form än innehåll och därmed förminskas politiken. Ideologier förvandlas som jag tidigare har skrivit om till matvaror där folket väljer mellan olika etiketter av samma vara.

Så borde det inte vara. Det är idéer och visioner som entusiasmerar människor medan enbart pragmatism och en avsaknad av det förstnämnda leder till ett förvaltande av makt. Det är hög tid att tydliggöra skiljelinjerna men istället sker tyvärr det omvända. En situation där alla tycker närmast identiskt om allt hoppas jag aldrig uppkommer men vi befinner oss väldigt nära ett sådant läge. Inget tycks längre vara omöjligt och varje gång står väljarna förundrande inför detta maktspel.

Min blygsamma förhoppning är att vi bortom allt taktiserande som ständigt pågår också får plats för idéer. Det tjänar alla på och i synnerhet väljarna. Det är farligt om vi får ett klimat där minoriteters åsikter inte får utrymme i detta mittens rike där alla vill trängas. Hela vår pluralistiska demokrati bygger på en mångfald som ska berika samhället.

Tänk om vi bortom alla siffror och anklagelser från regering och opposition också får höra visioner om framtiden. Att respektive alternativ talar om sina egna ståndpunkter och siktar på att vinna av egen kraft istället för på motståndarens misstag och svagheter.

Det borde vara ödesdigert att vara renons på visioner, idéer, drömmar eller hur vi väljer att definiera det. Men kanske finns det inte lägre någon plats för konfrontation och strider mellan olika alternativ? Avideologiseringen är kanske en logisk utveckling i dagens globaliserade värld där vi är så ekonomiskt beroende av andra länder? Är det därför vi ser detta siffernissemässiga sätt att kasta sig över olika frågor?

Hursomhelst måste partierna stå för något och erbjuda medborgarna sin väg in i framtiden. Till slut finns det ju en gräns på hur mycket idégods partierna kan dumpa och låna av varandra. Du kan som bekant vinna hela världen men samtidigt förlora din själ.

Vad är det den store diktaren Goethe säger?

Den som gifter sig med tidsandan blir snart änka.

Det är något för partierna att begrunda i dessa dagar.

  • Linus Hellman

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.