21 mar 2014 06:00

23 jan 2015 15:40

Mopeden borde aldrig ha överlevt min behandling

Till samlingen av texter på temat: ”Ungdomliga försyndelser som gick bra trots att det egentligen borde ha gått åt skogen” fogar vi nu den märkliga, men på något sätt lärorika historien från sommaren 1973 när jag åkte moped överallt. Detta var några månader innan den stals.

Till min förfäran gick mopeden sämre och sämre. Den spottade, hackade och gick segt. Jag var mycket orolig för dess hälsa och i min förtvivlan anförtrodde jag en kamrat mina farhågor. Han startade mopeden, varvade lite och sedan sa han att jag var tvungen att ställa in tändningen.

Jag tittade undrande på honom och frågade var nånstans jag skulle ställa den?

-Nej, nej, sa han och flinade åt min okunskap. Du måste justera brytarspetsarna så de har ett exakt mellanrum i ytterläget. Montera av den där kåpan så hittar du dem där bakom. Du måste ha ett bladmått också.

Jag nickade instämmande och försökte se ut som om jag förstod vad han pratade om. Det kändes viktigt att han trodde det. Sedan när jag kom hem tog jag bort kåpan som han hade pekat på och stirrade på röran bakom.

Numera har jag förstått att jag tittade på brytarspetsarna, tändspolen och lite kabel. Men då var den i mina ögon högteknologiska samlingen mojänger fullständigt oförståelig. Tydligen skulle något justeras så jag gick och hämtade de verktyg jag hade tillgång till – hammare och skruvmejsel. Dock inget bladmått... vad nu det var?

Där fanns en liten fjäderbelastad vipparm som man kunde spänna och sedan släppa så den for tillbaka med en smäll. Det var mycket tillfredsställande så det ägnade jag mig åt en stund. Sedan såg jag att man kunde lossa på en skruv och vrida på hela grejen så det gjorde jag också. Jag vred fram och tillbaka några gånger, men skruvade snart åt skruven igen.

Därefter satt jag en stund och undrade vad man egentligen skulle göra men till sist ledsnade jag och körde in skruvmejseln lite här och var där det fanns plats och bände och böjde lite planlöst där saker gav med sig. Sedan skruvade jag fast kåpan igen, rullade mopeden ur garaget och trampade på kickstarten.

Den startade direkt och spann som en katt så jag hoppade upp och körde en provtur och till min glädje gick den bättre än någonsin. Jag fick upp mopeden i över femtio kilometer i timman... otrimmad.

Ingen av kamraterna trodde mig när jag berättade hur jag hade gjort och idag inser jag att mopeden aldrig borde ha överlevt min behandling, men ibland är slumpen på ens sida och man kan klara sig undan vilka dumheter som helst. Så länge man inte räknar med det.

Till samlingen av texter på temat: ”Ungdomliga försyndelser som gick bra trots att det egentligen borde ha gått åt skogen” fogar vi nu den märkliga, men på något sätt lärorika historien från sommaren 1973 när jag åkte moped överallt. Detta var några månader innan den stals.

Till min förfäran gick mopeden sämre och sämre. Den spottade, hackade och gick segt. Jag var mycket orolig för dess hälsa och i min förtvivlan anförtrodde jag en kamrat mina farhågor. Han startade mopeden, varvade lite och sedan sa han att jag var tvungen att ställa in tändningen.

Jag tittade undrande på honom och frågade var nånstans jag skulle ställa den?

-Nej, nej, sa han och flinade åt min okunskap. Du måste justera brytarspetsarna så de har ett exakt mellanrum i ytterläget. Montera av den där kåpan så hittar du dem där bakom. Du måste ha ett bladmått också.

Jag nickade instämmande och försökte se ut som om jag förstod vad han pratade om. Det kändes viktigt att han trodde det. Sedan när jag kom hem tog jag bort kåpan som han hade pekat på och stirrade på röran bakom.

Numera har jag förstått att jag tittade på brytarspetsarna, tändspolen och lite kabel. Men då var den i mina ögon högteknologiska samlingen mojänger fullständigt oförståelig. Tydligen skulle något justeras så jag gick och hämtade de verktyg jag hade tillgång till – hammare och skruvmejsel. Dock inget bladmått... vad nu det var?

Där fanns en liten fjäderbelastad vipparm som man kunde spänna och sedan släppa så den for tillbaka med en smäll. Det var mycket tillfredsställande så det ägnade jag mig åt en stund. Sedan såg jag att man kunde lossa på en skruv och vrida på hela grejen så det gjorde jag också. Jag vred fram och tillbaka några gånger, men skruvade snart åt skruven igen.

Därefter satt jag en stund och undrade vad man egentligen skulle göra men till sist ledsnade jag och körde in skruvmejseln lite här och var där det fanns plats och bände och böjde lite planlöst där saker gav med sig. Sedan skruvade jag fast kåpan igen, rullade mopeden ur garaget och trampade på kickstarten.

Den startade direkt och spann som en katt så jag hoppade upp och körde en provtur och till min glädje gick den bättre än någonsin. Jag fick upp mopeden i över femtio kilometer i timman... otrimmad.

Ingen av kamraterna trodde mig när jag berättade hur jag hade gjort och idag inser jag att mopeden aldrig borde ha överlevt min behandling, men ibland är slumpen på ens sida och man kan klara sig undan vilka dumheter som helst. Så länge man inte räknar med det.

  • Flemming Mouritsen

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.