22 mar 2014 05:00

23 jan 2015 15:40

Långström Vinge: Åtta grundstenar för ett gott liv

Jag har varit på kurs och funderat kring begreppet existentiell hälsa. Det är WHO som har definierat åtta grundstenar för ett gott liv.

Det handlar om kontakt med något större som hjälper en att uppleva trygghet och tillförsikt, om att man upplever en mening och ett syfte med sitt liv. En upplevelse av förundran över tillvaron – att man kan känna inspiration och tacksamhet inför sin omgivning, till exempel genom naturen, konst eller musik. Att man upplever att kroppen och psyket är en helhet, att man kan känna ett inre lugn, att man kan hitta sätt att uppleva framtidstro även när livet är svårt, och att man har en personlig tro som ger en styrka i vardagen.

Och vem når nu till hundra procent upp till detta? Sannolikt inte många, och jag höll på att skriva att det nog inte är meningen heller. Till våra livsvillkor hör att vi emellanåt har det ganska hyfsat och att vi andra stunder vandrar liksom i dödsskuggans dal. Några av oss har det värsta som kan hända framför oss. För några av oss har det redan hänt.

Ändå försöker vi förhandla och gardera oss. På teve rapporteras att dödligheten har minskat med så och så många procent. Men även om dödligheten i cancer minskar, är den totala dödligheten alltid hundra procent. Till dess försöker vi leva sunt, leva lyckligt eller leva över huvud taget i övertygelsen att livet skulle vara bättre om en massa om vore uppfyllda. Eller?

Igår var det den internationella Downs syndrom-dagen. Jag tittar på kampanjfilmen flera gånger: en blivande mamma har fått reda på att barnet hon väntar har Downs syndrom och skriver att hon är rädd. Vilket slags liv kommer barnet att få?

Barn med Downs syndrom svarar henne och värme och livsglädje strömmar genom rutan. Existentiell hälsa har inget med funktionshinder, utseende eller egenskaper att göra. Var och ens värde som människa är oändligt och oberoende av skolans meritvärden, antalet siffror i lönekuvertet eller av hur många gilla-tryck den sista statusen på Facebook fick. Ändå är det så lätt att trilla ner i missmod och oro inför framtiden.

Kampanjfilmen avslutas med orden: Människor med Downs syndrom kan leva ett lyckligt liv. Tillsammans kan vi göra det möjligt. Och när livet blir alltför svårt är det kanske inte alltid nödvändigt med nationella handlingsplaner eller specialistkompetens. Någon som håller min hand en stund räcker gott.

Jag har varit på kurs och funderat kring begreppet existentiell hälsa. Det är WHO som har definierat åtta grundstenar för ett gott liv.

Det handlar om kontakt med något större som hjälper en att uppleva trygghet och tillförsikt, om att man upplever en mening och ett syfte med sitt liv. En upplevelse av förundran över tillvaron – att man kan känna inspiration och tacksamhet inför sin omgivning, till exempel genom naturen, konst eller musik. Att man upplever att kroppen och psyket är en helhet, att man kan känna ett inre lugn, att man kan hitta sätt att uppleva framtidstro även när livet är svårt, och att man har en personlig tro som ger en styrka i vardagen.

Och vem når nu till hundra procent upp till detta? Sannolikt inte många, och jag höll på att skriva att det nog inte är meningen heller. Till våra livsvillkor hör att vi emellanåt har det ganska hyfsat och att vi andra stunder vandrar liksom i dödsskuggans dal. Några av oss har det värsta som kan hända framför oss. För några av oss har det redan hänt.

Ändå försöker vi förhandla och gardera oss. På teve rapporteras att dödligheten har minskat med så och så många procent. Men även om dödligheten i cancer minskar, är den totala dödligheten alltid hundra procent. Till dess försöker vi leva sunt, leva lyckligt eller leva över huvud taget i övertygelsen att livet skulle vara bättre om en massa om vore uppfyllda. Eller?

Igår var det den internationella Downs syndrom-dagen. Jag tittar på kampanjfilmen flera gånger: en blivande mamma har fått reda på att barnet hon väntar har Downs syndrom och skriver att hon är rädd. Vilket slags liv kommer barnet att få?

Barn med Downs syndrom svarar henne och värme och livsglädje strömmar genom rutan. Existentiell hälsa har inget med funktionshinder, utseende eller egenskaper att göra. Var och ens värde som människa är oändligt och oberoende av skolans meritvärden, antalet siffror i lönekuvertet eller av hur många gilla-tryck den sista statusen på Facebook fick. Ändå är det så lätt att trilla ner i missmod och oro inför framtiden.

Kampanjfilmen avslutas med orden: Människor med Downs syndrom kan leva ett lyckligt liv. Tillsammans kan vi göra det möjligt. Och när livet blir alltför svårt är det kanske inte alltid nödvändigt med nationella handlingsplaner eller specialistkompetens. Någon som håller min hand en stund räcker gott.

  • Karin Långström Vinge

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.