24 mar 2014 05:00

23 jan 2015 15:40

Om en sorgens dag

Klockan är halv ett på eftermiddagen när jag upptäcker det fasansfulla. Jag har nuddat med handen vid min högra favoritkänga. Jag känner något som inte känns bra. Jag tittar på kängan: Lädret har spruckit.

Moloken går jag till tåget. Där gör jag ytterligare en mycket hemsk upptäckt. Det är inte bara små sprickor det handlar om. Lädret har släppt en bit vid sulan också. Inte så att det är hål in på foten. Inte än.

– Det är en sorgens dag! tänker jag.

Sedan kastar jag mig ut på internet och googlar på Dr Martens. Jag hittar ett par röda som jag fastnar väldigt mycket för. Men sedan kommer jag på att jag beställde ett par blanka röda träskor en gång. Dem tyckte jag inte om. De påminde om skor man har när man skurar golv.

– Men så gamla är de ju inte och någon garanti borde väl märket ha? får jag till svars när jag berättar om det hemska som hänt.

Nej, så gamla är de inte men ...

– Jag tror man måste smörja sina skor ibland annars spricker de, svarar jag.

Genast får jag frågan om varför jag inte smörjt dem och jag svarar att jag väl inte tänkt på det och att ingen uttryckligen sagt till mig att man måste smörja in skorna. Direkt får jag höra: Sedan när behöver man inte smörja skinn?

– Lid med mig i stället. Mina favoritkängor har gått sönder! svarar jag.

Jag får inget medlidande.

– Ta lärdom!

Och så får jag en utläggning om ett par kängor hållit i minst 20 år bara för att de smorts in regelbundet. Jag slutar lyssna och tänker att kängor är döda ting. Man kan köpa nya.

Dagen därpå tittar jag på svarta kängor i en skohylla. Jag har åkt till skoaffären för att köpa fett att smörja in ett par andra än så länge hela kängor. Det är ju vår. Det känns fånigt att köpa grova kängor nu.

Men de blanka granna kängorna pockar på min uppmärksamhet. Så jag provar och köper.

– Det var en sorgens dag i går, säger jag till expediten och berättar om det hemska som hänt mina vanskötta kängor.

Jag får medlidande i form av en burk fett.

– Hur ofta ska man smörja, frågar jag och hoppas få svaret varannan torsdag klockan arton.

Det får jag inte. Jag ska känna på kängan. När den är torr ska jag smörja. Det verkar mycket svårt. När jag kommer hem känns kängorna lite torra. Så jag smörjer och tänker att de ska bli de fetaste kängorna i hela världen. Kanske så feta att de fortfarande går omkring om 150 år fast med någon annans fötter i.

Klockan är halv ett på eftermiddagen när jag upptäcker det fasansfulla. Jag har nuddat med handen vid min högra favoritkänga. Jag känner något som inte känns bra. Jag tittar på kängan: Lädret har spruckit.

Moloken går jag till tåget. Där gör jag ytterligare en mycket hemsk upptäckt. Det är inte bara små sprickor det handlar om. Lädret har släppt en bit vid sulan också. Inte så att det är hål in på foten. Inte än.

– Det är en sorgens dag! tänker jag.

Sedan kastar jag mig ut på internet och googlar på Dr Martens. Jag hittar ett par röda som jag fastnar väldigt mycket för. Men sedan kommer jag på att jag beställde ett par blanka röda träskor en gång. Dem tyckte jag inte om. De påminde om skor man har när man skurar golv.

– Men så gamla är de ju inte och någon garanti borde väl märket ha? får jag till svars när jag berättar om det hemska som hänt.

Nej, så gamla är de inte men ...

– Jag tror man måste smörja sina skor ibland annars spricker de, svarar jag.

Genast får jag frågan om varför jag inte smörjt dem och jag svarar att jag väl inte tänkt på det och att ingen uttryckligen sagt till mig att man måste smörja in skorna. Direkt får jag höra: Sedan när behöver man inte smörja skinn?

– Lid med mig i stället. Mina favoritkängor har gått sönder! svarar jag.

Jag får inget medlidande.

– Ta lärdom!

Och så får jag en utläggning om ett par kängor hållit i minst 20 år bara för att de smorts in regelbundet. Jag slutar lyssna och tänker att kängor är döda ting. Man kan köpa nya.

Dagen därpå tittar jag på svarta kängor i en skohylla. Jag har åkt till skoaffären för att köpa fett att smörja in ett par andra än så länge hela kängor. Det är ju vår. Det känns fånigt att köpa grova kängor nu.

Men de blanka granna kängorna pockar på min uppmärksamhet. Så jag provar och köper.

– Det var en sorgens dag i går, säger jag till expediten och berättar om det hemska som hänt mina vanskötta kängor.

Jag får medlidande i form av en burk fett.

– Hur ofta ska man smörja, frågar jag och hoppas få svaret varannan torsdag klockan arton.

Det får jag inte. Jag ska känna på kängan. När den är torr ska jag smörja. Det verkar mycket svårt. När jag kommer hem känns kängorna lite torra. Så jag smörjer och tänker att de ska bli de fetaste kängorna i hela världen. Kanske så feta att de fortfarande går omkring om 150 år fast med någon annans fötter i.

  • Petra Lundgren

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.