01 apr 2014 20:37

23 jan 2015 15:40

Johanna Toftby om sitt stressbehov

Vad är det som händer när man är stressad? Jag kan inte begripa varför jag får mer saker gjorda när jag har så lite tid att jag är på väg att bli försenad. Hur jag än planerar och försöker så blir inget klart om jag är hemma och ledig. Det blir som om kroppen strejkar och inte vill göra någonting för att jag har hela dagen på mig.

Timma efter timma går och ju mer tid jag har på mig, desto mindre får jag gjort. Är det tråkiga saker som jag ska göra, som att städa garderober och rensa i lådor, så glömmer jag av det medvetet och hittar på andra saker som är roligare. Som att bläddra i fotoalbum eller några år gamla tidningar med roliga artiklar som jag har hittat under tiden jag röjt. Sedan blir jag sittande.

När jag ska ha middag kan jag få fullständig blackout om jag har en hel lördag fram till klockan 19 på mig. Då är jag snurrig fram till lunch och sedan när jag räknat ned till ett par timmar, då är det som om kroppen exploderar. Jag får allting gjort helt perfekt i ett nafs och middagen har aldrig blivit bättre. Är jag hemma på lunchen och har en timma ledigt får jag lika mycket gjort som på flera dagar och jag flyger fram med dammsugaren. Jag arbetar bäst under press.

Ytterligare ett exempel är just denna krönika.

Dagen före lämning funderar jag på när jag ska sätta mig och skriva veckans krönika, kanske ska göra den i god tid denna gång? Men kvällen går och hur mycket jag än försöker så går det inte. Jag gör ett nytt försök samma dag som deadline och vill vara ute i god tid och skriva klart den redan på morgonen, men tre gånger sätter jag mig och får inte fram en enda rad. Jag kollar Facebook och läser bloggar istället.

Timmarna går och jag får tid att sätta mig medan jag har en färgning på salongen, men det går ändå inte att komma på något ämne. Som om hjärnan vill jävlas ordentligt och inte samarbeta överhuvudtaget bara för jag har tid på mig.

Mina andra krönikor ni brukar läsa är alltid gjorda i sista minuten och rekord är nog en krönika som jag skrev på mindre än en kvart och då i telefonen på tåget, men den blev också en utav mina bästa. Jag glömmer aldrig när chefredaktören svarade med ett vändande mail: ”Tack, detta var en av de bästa du gjort!”

Jag kunde inte sluta skratta och han fick aldrig reda på hur det egentligen låg till.

Men det är tydligen så jag presterar, jag måste vara stressad och ha tidspress, det blir annars pannkaka av alltihop eller också ingenting alls.

Så, kära läsare läs nu min krönika med andakt för den är gjord med både omsorg och ont om tid.

Johanna Toftby

Hiss Löparrundorna i vårvärmen slår allt.

Diss Mig själv när jag har för mycket tid.

Vad är det som händer när man är stressad? Jag kan inte begripa varför jag får mer saker gjorda när jag har så lite tid att jag är på väg att bli försenad. Hur jag än planerar och försöker så blir inget klart om jag är hemma och ledig. Det blir som om kroppen strejkar och inte vill göra någonting för att jag har hela dagen på mig.

Timma efter timma går och ju mer tid jag har på mig, desto mindre får jag gjort. Är det tråkiga saker som jag ska göra, som att städa garderober och rensa i lådor, så glömmer jag av det medvetet och hittar på andra saker som är roligare. Som att bläddra i fotoalbum eller några år gamla tidningar med roliga artiklar som jag har hittat under tiden jag röjt. Sedan blir jag sittande.

När jag ska ha middag kan jag få fullständig blackout om jag har en hel lördag fram till klockan 19 på mig. Då är jag snurrig fram till lunch och sedan när jag räknat ned till ett par timmar, då är det som om kroppen exploderar. Jag får allting gjort helt perfekt i ett nafs och middagen har aldrig blivit bättre. Är jag hemma på lunchen och har en timma ledigt får jag lika mycket gjort som på flera dagar och jag flyger fram med dammsugaren. Jag arbetar bäst under press.

Ytterligare ett exempel är just denna krönika.

Dagen före lämning funderar jag på när jag ska sätta mig och skriva veckans krönika, kanske ska göra den i god tid denna gång? Men kvällen går och hur mycket jag än försöker så går det inte. Jag gör ett nytt försök samma dag som deadline och vill vara ute i god tid och skriva klart den redan på morgonen, men tre gånger sätter jag mig och får inte fram en enda rad. Jag kollar Facebook och läser bloggar istället.

Timmarna går och jag får tid att sätta mig medan jag har en färgning på salongen, men det går ändå inte att komma på något ämne. Som om hjärnan vill jävlas ordentligt och inte samarbeta överhuvudtaget bara för jag har tid på mig.

Mina andra krönikor ni brukar läsa är alltid gjorda i sista minuten och rekord är nog en krönika som jag skrev på mindre än en kvart och då i telefonen på tåget, men den blev också en utav mina bästa. Jag glömmer aldrig när chefredaktören svarade med ett vändande mail: ”Tack, detta var en av de bästa du gjort!”

Jag kunde inte sluta skratta och han fick aldrig reda på hur det egentligen låg till.

Men det är tydligen så jag presterar, jag måste vara stressad och ha tidspress, det blir annars pannkaka av alltihop eller också ingenting alls.

Så, kära läsare läs nu min krönika med andakt för den är gjord med både omsorg och ont om tid.

Johanna Toftby

Hiss Löparrundorna i vårvärmen slår allt.

Diss Mig själv när jag har för mycket tid.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.