01 apr 2014 04:00

23 jan 2015 15:40

Oss skojare emellan

Alf Ehn

I dag är det fritt fram för skämt.

Traditionen att skoja och ljuga just den första april har funnits sedan 1600-talet. Även om vissa ljuger jämt så är dagen öronmärkt för diverse skämt.

Jag råkar vara född på den stora skämtardagen. När jag var yngre uppskattade jag det inte alls. Att få höra ”april, april” när jag kom till skolan dagen jag fyllde år var lagom roligt. Det brukade sjungas för alla andra som fyllde år. När det var min tur, sa läraren att vi skulle hitta på något skojigt.

”I synnerhet med födelsedagsbarnet”, log vår fröken och tittade åt mitt håll.

Lagom kul, tyckte jag. Resten av dagen gick åt till att ljuga och skoja, speciellt med och om mig. Glömmer aldrig när en av klasskompisarna frågade, efter en dags försök med lögner och skoj, om jag verkligen fyllde år i dag, eller om det också var ett skämt.

När jag blev äldre dämpades min ångest över att fylla år just den speciella dagen. Jag får fortfarande höra att jag är ett aprilskämt, men nu är det bara kul.

Dessutom uppskattar jag ett bra aprilskämt, men det får inte vara elakt. Man ska skratta MED någon, inte ÅT någon.

Jag lyckades med mitt bästa skämt när jag var fotbollstränare. Efter träningen sa jag till spelarna och de övriga ledarna att de snabbt skulle ta av sig strumpor och skor, gå in i klubblokalen och vänta. Snart skulle det komma en fotspecialist som skulle titta på deras fötter. En stund senare satt 25 barfota spelare och ledare satt i lokalen och väntade.

De väntade och väntade. Den spända förväntan byttes ut mot en ökande irritation.

Efter en halvtimma satte jag mig i bilen och åkte hem. Jag lämnade en lapp vid min plats. På den hade jag skrivit dagens datum.

Träningen dagen därpå blev inte rolig.

Tidningsmässigt är storyn om att forwarden Paolo Rossi, som gjorde sex mål då Italien vann VM 1982, skulle spela för Götene IF under en konvalescensperiod, min bästa. Historien kryddades med en bild på Rossi tillsammans med Götenes tränare. Fotot togs under tränarföreningens resa till Italien och låg i min skrivbordslåda under några månader, i väntan på det gyllene datumet.

Reaktionerna blev stora, många trodde på ”nyheten”.

Hiss:

Fotbollsallsvenskan, det stora vårtecknet, har startat.

Diss:

Frölundas uttåg i SM-slutspelet kom för snabbt.

I dag är det fritt fram för skämt.

Traditionen att skoja och ljuga just den första april har funnits sedan 1600-talet. Även om vissa ljuger jämt så är dagen öronmärkt för diverse skämt.

Jag råkar vara född på den stora skämtardagen. När jag var yngre uppskattade jag det inte alls. Att få höra ”april, april” när jag kom till skolan dagen jag fyllde år var lagom roligt. Det brukade sjungas för alla andra som fyllde år. När det var min tur, sa läraren att vi skulle hitta på något skojigt.

”I synnerhet med födelsedagsbarnet”, log vår fröken och tittade åt mitt håll.

Lagom kul, tyckte jag. Resten av dagen gick åt till att ljuga och skoja, speciellt med och om mig. Glömmer aldrig när en av klasskompisarna frågade, efter en dags försök med lögner och skoj, om jag verkligen fyllde år i dag, eller om det också var ett skämt.

När jag blev äldre dämpades min ångest över att fylla år just den speciella dagen. Jag får fortfarande höra att jag är ett aprilskämt, men nu är det bara kul.

Dessutom uppskattar jag ett bra aprilskämt, men det får inte vara elakt. Man ska skratta MED någon, inte ÅT någon.

Jag lyckades med mitt bästa skämt när jag var fotbollstränare. Efter träningen sa jag till spelarna och de övriga ledarna att de snabbt skulle ta av sig strumpor och skor, gå in i klubblokalen och vänta. Snart skulle det komma en fotspecialist som skulle titta på deras fötter. En stund senare satt 25 barfota spelare och ledare satt i lokalen och väntade.

De väntade och väntade. Den spända förväntan byttes ut mot en ökande irritation.

Efter en halvtimma satte jag mig i bilen och åkte hem. Jag lämnade en lapp vid min plats. På den hade jag skrivit dagens datum.

Träningen dagen därpå blev inte rolig.

Tidningsmässigt är storyn om att forwarden Paolo Rossi, som gjorde sex mål då Italien vann VM 1982, skulle spela för Götene IF under en konvalescensperiod, min bästa. Historien kryddades med en bild på Rossi tillsammans med Götenes tränare. Fotot togs under tränarföreningens resa till Italien och låg i min skrivbordslåda under några månader, i väntan på det gyllene datumet.

Reaktionerna blev stora, många trodde på ”nyheten”.

Hiss:

Fotbollsallsvenskan, det stora vårtecknet, har startat.

Diss:

Frölundas uttåg i SM-slutspelet kom för snabbt.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.