08 apr 2014 05:00

23 jan 2015 15:41

Det där ville jag inte se...

Det regnade och jag ångrade att jag inte hade tagit på mig bättre kläder, som alltid kan man väl säga. Regnet gick igenom jackan, byxorna var lika blöta som om de kom direkt ur tvättmaskinen och håret som precis börjat torka innan jag gick hemifrån, var nu lika blött igen.

Men trots regnet, luften var frisk, det var skönt att gå precis som vanligt när jag ska till jobbet, fåglarna kvittrade, tjoande glada barn cyklade förbi, det luktade fuktig jord och vår, och gatorna och gång- och cykelbanorna såg rena och glänsande ut, nysopade och nyregnade. Jamen, det kändes som en bra start på dagen. En riktigt bra start.

Så hörde jag något som brötade (Heter det så på svenska? Här i Skövde säger vi i alla fall så) bakom mig. Oljudet närmade sig och jag höll mig väldigt nära vänsterkanten för att inte bli överkörd av det som kom farande. Så slängde jag en liten orolig blick till höger – och hamnade rakt ner i rumpan på en fullständigt okänd man som kom åkande på en gammal sliten cykel.

Alltså, det var inte direkt så att jag ville titta ner där, men det gick inte att undvika. Han var väldigt nära mig och jag ju så klart tvungen att i hastigheten ta reda hur mycket av denna bakdel jag faktiskt såg. Att säga att jag blev chockad är att ta i, snarast var det lite roligt för här handlade det nog om någon form av rekord. Tror aldrig att jag på en fullständigt okänd person som ändå har kläder på sig, har sett så mycket av denna kroppsdel. De cirka tio sekunder det tog för honom att trampa sig förbi tittade jag ganska noga, utan att vara närgången, och kom fram till att han förmodligen helt enkelt glömt att dra upp brallorna överhuvudtaget.

Min nästa tanke blev då förstås hur människan själv kunde stå ut med detta. Det regnade ju in ganska friskt mellan... ja, där.

Men mannen verkade inte fundera på det, han kämpade på med rejäla tramptag. Jag tänkte lite till och kom fram till att det ju ändå var tur att det var regn. Vore värre om det var snö som lade sig i en liten driva där. Fast kanske hade han märkt en snödriva?

Jaja, kanske visade den här mannen mycket rumpa, men han är dessvärre inte ensam. Jag tycker att det är ganska vanligt att man oftare och oftare får en ofrivillig skymt, eller snarare betydligt mer än så, av denna kroppsdel på okända.

Det regnade och jag ångrade att jag inte hade tagit på mig bättre kläder, som alltid kan man väl säga. Regnet gick igenom jackan, byxorna var lika blöta som om de kom direkt ur tvättmaskinen och håret som precis börjat torka innan jag gick hemifrån, var nu lika blött igen.

Men trots regnet, luften var frisk, det var skönt att gå precis som vanligt när jag ska till jobbet, fåglarna kvittrade, tjoande glada barn cyklade förbi, det luktade fuktig jord och vår, och gatorna och gång- och cykelbanorna såg rena och glänsande ut, nysopade och nyregnade. Jamen, det kändes som en bra start på dagen. En riktigt bra start.

Så hörde jag något som brötade (Heter det så på svenska? Här i Skövde säger vi i alla fall så) bakom mig. Oljudet närmade sig och jag höll mig väldigt nära vänsterkanten för att inte bli överkörd av det som kom farande. Så slängde jag en liten orolig blick till höger – och hamnade rakt ner i rumpan på en fullständigt okänd man som kom åkande på en gammal sliten cykel.

Alltså, det var inte direkt så att jag ville titta ner där, men det gick inte att undvika. Han var väldigt nära mig och jag ju så klart tvungen att i hastigheten ta reda hur mycket av denna bakdel jag faktiskt såg. Att säga att jag blev chockad är att ta i, snarast var det lite roligt för här handlade det nog om någon form av rekord. Tror aldrig att jag på en fullständigt okänd person som ändå har kläder på sig, har sett så mycket av denna kroppsdel. De cirka tio sekunder det tog för honom att trampa sig förbi tittade jag ganska noga, utan att vara närgången, och kom fram till att han förmodligen helt enkelt glömt att dra upp brallorna överhuvudtaget.

Min nästa tanke blev då förstås hur människan själv kunde stå ut med detta. Det regnade ju in ganska friskt mellan... ja, där.

Men mannen verkade inte fundera på det, han kämpade på med rejäla tramptag. Jag tänkte lite till och kom fram till att det ju ändå var tur att det var regn. Vore värre om det var snö som lade sig i en liten driva där. Fast kanske hade han märkt en snödriva?

Jaja, kanske visade den här mannen mycket rumpa, men han är dessvärre inte ensam. Jag tycker att det är ganska vanligt att man oftare och oftare får en ofrivillig skymt, eller snarare betydligt mer än så, av denna kroppsdel på okända.

  • Lena Jonsson

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.