14 apr 2014 06:00

23 jan 2015 15:41

Jag – pedantprinsessan

Var tusan är den andra kniven?! Rasslandet från besticklådan ekar ut i trappuppgången. Mamma inspekterar mitt ursinniga grävande med rynkad panna, orolig för att jag när som helst skulle börja hugga någon med gaffeln jag höll i den motsatta handen.

– Johanna, sluta upp med det där. Jag har ju redan dukat bordet!

Jag suckar åt henne och himlar med ögonen. Hon måste ju förstå att samtliga bestick nödvändigtvis ska vara av samma slag, från samma uppsättning, lika i både färg och form; likaså bordstabletterna, tallrikarna och glasen. Annars är det ingen vits med att duka fint. Då kan vi lika gärna servera maten på papperstallrikar och äta med händerna likt på picknickarna ute i skogen, där ingen kotte bryr sig om något passar eller inte.

– Jag hittar inga matchande bestick, morrar jag ursinnigt.

Efter att ha vänt upp och ner på hela besticklådan förgäves utan något spår efter gaffelns andra halva, ger jag upp och pillar med omaka bestick i mig maten som vid det här laget har kallnat för länge sedan. Det finns ett fåtal tillfällen då mammor inte gör någonting rätt – i synnerhet min när det kommer till dukning.

Så här kan det se ut en vanlig kväll hos familjen Granlund. Jag ska erkänna att jag, pedantprinsessan Johanna, inte kan äta med omaka bestick. Inte heller ta på mig omatchade strumpor för den delen, även fast bägge är nästintill identiska. Det känns obekvämt och fel, som att äta med motsatt hand eller gå med fel fot först (visst kollade du precis vilken fot du började med?).

Det här beteendet kan vara svårt att gissa sig till när jag ute i allmänheten både spiller, stökar till och mixar hur som helst utan bekymmer, speciellt när det kommer till att äta buffé (antagligen efter att ha ätit mammas återkommande favoriträtt ”kompott”, aka ”här-får-du-veckans-rester -jag-inte-bryr-mig-inte-ett-dugg-om-att-det-inte-passar-tillsammans”).

Jag är nog inte den enda personen som har två motsatta personligheter, vare sig man är utomordentligt petig, ordningssam, kontrollfreak eller språkpolis. Ibland kan det vara skönt att ha två ansikten, för visst anpassar man sitt beteende beroende på situation och plats? Det behöver inte betyda att man är vare sig det ena eller det andra – i mitt fall är jag aldrig konstant pedant eller slarvig. Jag anser att det är kontrasterna mellan våra olika personligheter som formar vilka vi är, det som gör oss intressanta.

Var tusan är den andra kniven?! Rasslandet från besticklådan ekar ut i trappuppgången. Mamma inspekterar mitt ursinniga grävande med rynkad panna, orolig för att jag när som helst skulle börja hugga någon med gaffeln jag höll i den motsatta handen.

– Johanna, sluta upp med det där. Jag har ju redan dukat bordet!

Jag suckar åt henne och himlar med ögonen. Hon måste ju förstå att samtliga bestick nödvändigtvis ska vara av samma slag, från samma uppsättning, lika i både färg och form; likaså bordstabletterna, tallrikarna och glasen. Annars är det ingen vits med att duka fint. Då kan vi lika gärna servera maten på papperstallrikar och äta med händerna likt på picknickarna ute i skogen, där ingen kotte bryr sig om något passar eller inte.

– Jag hittar inga matchande bestick, morrar jag ursinnigt.

Efter att ha vänt upp och ner på hela besticklådan förgäves utan något spår efter gaffelns andra halva, ger jag upp och pillar med omaka bestick i mig maten som vid det här laget har kallnat för länge sedan. Det finns ett fåtal tillfällen då mammor inte gör någonting rätt – i synnerhet min när det kommer till dukning.

Så här kan det se ut en vanlig kväll hos familjen Granlund. Jag ska erkänna att jag, pedantprinsessan Johanna, inte kan äta med omaka bestick. Inte heller ta på mig omatchade strumpor för den delen, även fast bägge är nästintill identiska. Det känns obekvämt och fel, som att äta med motsatt hand eller gå med fel fot först (visst kollade du precis vilken fot du började med?).

Det här beteendet kan vara svårt att gissa sig till när jag ute i allmänheten både spiller, stökar till och mixar hur som helst utan bekymmer, speciellt när det kommer till att äta buffé (antagligen efter att ha ätit mammas återkommande favoriträtt ”kompott”, aka ”här-får-du-veckans-rester -jag-inte-bryr-mig-inte-ett-dugg-om-att-det-inte-passar-tillsammans”).

Jag är nog inte den enda personen som har två motsatta personligheter, vare sig man är utomordentligt petig, ordningssam, kontrollfreak eller språkpolis. Ibland kan det vara skönt att ha två ansikten, för visst anpassar man sitt beteende beroende på situation och plats? Det behöver inte betyda att man är vare sig det ena eller det andra – i mitt fall är jag aldrig konstant pedant eller slarvig. Jag anser att det är kontrasterna mellan våra olika personligheter som formar vilka vi är, det som gör oss intressanta.

  • Johanna Granlund

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.