14 apr 2014 04:00

23 jan 2015 15:41

Och där var sommarsulorna på!

In sladdade jag till däckbytarverkstan med min ”racerbil” och med bagaget fyllt av breda sommarsulor. När jag parkerat den kom ägaren gående och eftersom han tittade så fundersamt på mig som om bilen gått sönder igen så sa jag:

– Jag skulle ju byta däck.

– Har du bokat tid? frågade han

– Ja, klockan elva, sa jag.

– Det står säkert i boken, det är mycket nu, sa han.

– Men har du tid då? undrade jag.

– Jadå, sa han.

Och så tog han bilnyckeln och gav den till någon annan med beskrivning om vad det var för bil och så gick denna någon ut och tittade lite i tomme så då tänkte jag att det var bäst att peka ut bilen för annars skulle nog däckbytet ta jättelång tid.

Så in körde han med bilen och trasslade till det när han skulle upp på uppkörningsmojängen och sa:

– Jag är inte inkörd på den här bilen än.

Man blir ju sällan det på några meter tänkte jag och så ramlade bilen ner på betonggolvet med ena däcket som samtidigt vreds till i något oljud och jag tänkte bara:

– Mina dubb!

Ur bagaget plockades sedan däcken och han ville sätta de med bäst mönster fram.

– De ska väl sitta bak? undrade jag och tyckte han tänkte bakochfram.

– Många tycker det, men jag sätter dem fram. Det är där man tar smällen.

Jag undrade för mig själv vad han tänkte med det och googlade mig fram till att jag hade rätt. Bäst däck ska sitta bak.

Sedan frågade han efter någon låsmojäng (tror jag, han kan ha sagt något annat).

– Den kan ligga i handskfacket, sa jag och efter att bilen sänkts fipplade jag ur mojängen och det visade sig vara rätt.

– Du har väl med dig andra bultar? frågade han.

– Jag visste att det var något. Jag la ju fram dem. Jag bor nära, jag får springa hem och hämta dem.

– Det man inte har i huvudet får man ha i benen, sa han lite käckt medan jag la benen på ryggen och älgade hem.

Det är när man har bråttom som man springer som bäst tänkte jag när jag hämtat bultarna och sprang tillbaka med dem i någon slags halvöppen påse som jag höll stenhårt i.

– Tur man bor nära, sa jag igen när jag flämtande ramlade in på verkstan med bultarna.

– Tur det inte var jag. Jag bor en och en halv mil bort, sa han.

– Extra jobbigt om bilen varit upphissad, sa jag.

Simsalabim var däcken på. När jag körde hem gick bilen tyst. Borta var smattret från dubbarna. Byta till sommardäck är då sannerligen ett vårtecken.

Hiss

Att gå i skogen så här på våren ...

Diss

... fast inte i hällregn och med dåligt impregnerad jacka

In sladdade jag till däckbytarverkstan med min ”racerbil” och med bagaget fyllt av breda sommarsulor. När jag parkerat den kom ägaren gående och eftersom han tittade så fundersamt på mig som om bilen gått sönder igen så sa jag:

– Jag skulle ju byta däck.

– Har du bokat tid? frågade han

– Ja, klockan elva, sa jag.

– Det står säkert i boken, det är mycket nu, sa han.

– Men har du tid då? undrade jag.

– Jadå, sa han.

Och så tog han bilnyckeln och gav den till någon annan med beskrivning om vad det var för bil och så gick denna någon ut och tittade lite i tomme så då tänkte jag att det var bäst att peka ut bilen för annars skulle nog däckbytet ta jättelång tid.

Så in körde han med bilen och trasslade till det när han skulle upp på uppkörningsmojängen och sa:

– Jag är inte inkörd på den här bilen än.

Man blir ju sällan det på några meter tänkte jag och så ramlade bilen ner på betonggolvet med ena däcket som samtidigt vreds till i något oljud och jag tänkte bara:

– Mina dubb!

Ur bagaget plockades sedan däcken och han ville sätta de med bäst mönster fram.

– De ska väl sitta bak? undrade jag och tyckte han tänkte bakochfram.

– Många tycker det, men jag sätter dem fram. Det är där man tar smällen.

Jag undrade för mig själv vad han tänkte med det och googlade mig fram till att jag hade rätt. Bäst däck ska sitta bak.

Sedan frågade han efter någon låsmojäng (tror jag, han kan ha sagt något annat).

– Den kan ligga i handskfacket, sa jag och efter att bilen sänkts fipplade jag ur mojängen och det visade sig vara rätt.

– Du har väl med dig andra bultar? frågade han.

– Jag visste att det var något. Jag la ju fram dem. Jag bor nära, jag får springa hem och hämta dem.

– Det man inte har i huvudet får man ha i benen, sa han lite käckt medan jag la benen på ryggen och älgade hem.

Det är när man har bråttom som man springer som bäst tänkte jag när jag hämtat bultarna och sprang tillbaka med dem i någon slags halvöppen påse som jag höll stenhårt i.

– Tur man bor nära, sa jag igen när jag flämtande ramlade in på verkstan med bultarna.

– Tur det inte var jag. Jag bor en och en halv mil bort, sa han.

– Extra jobbigt om bilen varit upphissad, sa jag.

Simsalabim var däcken på. När jag körde hem gick bilen tyst. Borta var smattret från dubbarna. Byta till sommardäck är då sannerligen ett vårtecken.

Hiss

Att gå i skogen så här på våren ...

Diss

... fast inte i hällregn och med dåligt impregnerad jacka

  • Petra Lundgren

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.