15 apr 2014 18:00

23 jan 2015 15:41

Toftby: Dagen D var kommen

Vad är det som gör att jag tycker att det är så fruktansvärt med just sjukhus? Jag har haft tur och egentligen aldrig drabbats av något riktigt eländigt så egentligen behöver jag inte vara rädd. Det värsta jag varit med om dock var när magen krånglade en gång, och eftersom de inte hittade något fel ville de ta det säkra före det osäkra och göra en undersökning av tarmarna. Att svälja en kamera kan vara det värsta tänkbara scenariot, men att få upp en kamera i andra änden borde vara det allra värsta man kan utsättas för när man är sjukhusrädd.

När läkaren föreslog detta ville jag bara springa ut därifrån och strunta i alltihop, men eftersom jag försöker jobba bort min sjukhusskräck ska jag också försöka tvinga mig själv till att våga gå till doktorn.

Att hämta ut en kasse med pulver när apotekaren med ett leende önskade mig lycka till gjorde mig inte mindre rädd. Ett pulver som man skulle blanda med vatten och svälja för att rensa tarmarna ett dygn innan kändes just då som en enkel grej, eftersom jag bara hade den hemska undersökningen i huvudet.

Dagen D var kommen och jag skulle äta min sista måltid klockan 12, ett dygn innan själva undersökningen. Men eftersom det skulle vara lättsmält kunde jag heller inte vräka i mig en oxfile, utan det fick bli ris och kyckling. Jag försökte njuta av varenda tugga. Klockan 12.15 var tallriken slut och sedan skulle jag leva på dryck till dagen därpå. Men å andra sidan rensar det kroppen så det gör inget tänkte jag.

Vid 16-tiden var det dags att stänga in sig för att dricka ett par liter vätska, som sedan skulle rensa tarmarna. Det jag då inte visste var att detta skulle bli mitt värsta dygn någonsin. För det första var det ett rävgift som jag skulle ha i mig. Den första decilitern slank ner, men den andra blev besvärlig, för att inte tala om den tredje och den tionde decilitern. Då höll allt på att komma upp. Eftersom jag nu ändå kommit halvvägs ville jag ända inte ge upp. I åtta timmar bodde jag mer eller mindre på toaletten och jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Nog för att jag kan vara en rädd mes, men när jag tappar kontrollen är det nog ännu värre. Upplevelsen borde vara nästintill förbjuden. Går det inte att kolla med en kamera utan att man ska behöva vara med om en näradödenupplevelse? Man borde både få dropp och sövas ner istället så att man slapp hela skiten. I dubbel bemärkelse.

Utmattad och halvt döende somnade jag till slut. På morgonen dagen efter bar inte benen mig när jag skulle resa mig. Sockerdricka, druvsocker och saft borde jag ha fått intravenöst. En huvudvärk från helvetet gjorde att jag ännu mer ville in till sjukhuset och få detta elände avklarat.

Väl inne på plats var jag ändå förberedd och klar, och faktiskt inte ens nervös. Huvudet var dock avtrubbat och kroppen var så lugn att jag inte brydde mig om någonting alls. Jag var lugn och det enda jag tänkte på var att få äta en croissant och få åka hem.

Undersökningen gick bra och jag var dessutom fullt frisk. Jag till och med överlevde och jag har aldrig någonsin njutit så mycket av en nybakad croissant i hela mitt liv.

Vad är det som gör att jag tycker att det är så fruktansvärt med just sjukhus? Jag har haft tur och egentligen aldrig drabbats av något riktigt eländigt så egentligen behöver jag inte vara rädd. Det värsta jag varit med om dock var när magen krånglade en gång, och eftersom de inte hittade något fel ville de ta det säkra före det osäkra och göra en undersökning av tarmarna. Att svälja en kamera kan vara det värsta tänkbara scenariot, men att få upp en kamera i andra änden borde vara det allra värsta man kan utsättas för när man är sjukhusrädd.

När läkaren föreslog detta ville jag bara springa ut därifrån och strunta i alltihop, men eftersom jag försöker jobba bort min sjukhusskräck ska jag också försöka tvinga mig själv till att våga gå till doktorn.

Att hämta ut en kasse med pulver när apotekaren med ett leende önskade mig lycka till gjorde mig inte mindre rädd. Ett pulver som man skulle blanda med vatten och svälja för att rensa tarmarna ett dygn innan kändes just då som en enkel grej, eftersom jag bara hade den hemska undersökningen i huvudet.

Dagen D var kommen och jag skulle äta min sista måltid klockan 12, ett dygn innan själva undersökningen. Men eftersom det skulle vara lättsmält kunde jag heller inte vräka i mig en oxfile, utan det fick bli ris och kyckling. Jag försökte njuta av varenda tugga. Klockan 12.15 var tallriken slut och sedan skulle jag leva på dryck till dagen därpå. Men å andra sidan rensar det kroppen så det gör inget tänkte jag.

Vid 16-tiden var det dags att stänga in sig för att dricka ett par liter vätska, som sedan skulle rensa tarmarna. Det jag då inte visste var att detta skulle bli mitt värsta dygn någonsin. För det första var det ett rävgift som jag skulle ha i mig. Den första decilitern slank ner, men den andra blev besvärlig, för att inte tala om den tredje och den tionde decilitern. Då höll allt på att komma upp. Eftersom jag nu ändå kommit halvvägs ville jag ända inte ge upp. I åtta timmar bodde jag mer eller mindre på toaletten och jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Nog för att jag kan vara en rädd mes, men när jag tappar kontrollen är det nog ännu värre. Upplevelsen borde vara nästintill förbjuden. Går det inte att kolla med en kamera utan att man ska behöva vara med om en näradödenupplevelse? Man borde både få dropp och sövas ner istället så att man slapp hela skiten. I dubbel bemärkelse.

Utmattad och halvt döende somnade jag till slut. På morgonen dagen efter bar inte benen mig när jag skulle resa mig. Sockerdricka, druvsocker och saft borde jag ha fått intravenöst. En huvudvärk från helvetet gjorde att jag ännu mer ville in till sjukhuset och få detta elände avklarat.

Väl inne på plats var jag ändå förberedd och klar, och faktiskt inte ens nervös. Huvudet var dock avtrubbat och kroppen var så lugn att jag inte brydde mig om någonting alls. Jag var lugn och det enda jag tänkte på var att få äta en croissant och få åka hem.

Undersökningen gick bra och jag var dessutom fullt frisk. Jag till och med överlevde och jag har aldrig någonsin njutit så mycket av en nybakad croissant i hela mitt liv.

  • Johanna Toftby

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.