22 apr 2014 21:00

23 jan 2015 15:43

Toftby: Tack för den här tiden!

När jag var liten hade jag alltid svårt för när kalas och familjemiddagar skulle ta slut. Jag ville aldrig gå hem och jag ville heller aldrig att gästerna skulle gå. När jag fyllde år kunde jag redan på morgonen tänka på hur jag skulle göra för att få ut så mycket som möjligt av den dagen. Allra helst ville jag gå upp vid femtiden och gå och lägga mig vid midnatt, då blev det extra många timmars firande. Redan i september började jag spela julsånger för att hinna njuta extra mycket ända fram till julafton till resten av familjemedlemmars förskräckelse. När vi var hos farmor och farfar på julaftonskvällen och alla började åka hem, grät jag av förtvivlan för att det skulle dröja ett helt år tills nästa jul.

Jag är nog en total känslomänniska som kanske ibland kan blanda in för mycket känslor när något ska ta slut, även fast det blir en början på något nytt. När jag skulle byta ridklubb när jag var 13 år kunde jag knappt titta min ridlärare i ögonen för att jag skämdes så för att svika den klubben jag en gång börjat. Men det är också en utveckling och lärorikt att våga följa sitt hjärta. Det tror jag man växer som människa på och jag tror det kan vara bra både med mot och framgångar. Du lär dig alltid något nytt på vägen och jag älskar nya utmaningar och mål i livet.

När Niclas Lindstrand på SLA ringde mig för exakt tre år sedan och frågade om jag ville bli en utav deras nya krönikörer frågade jag om han ringt fel person. Blåsningen på TV3 hade jag redan varit med om så det var det inte heller. Nej, han berättade att han läst mina texter på min blogg och gillade det jag skrev.

Vi tog ett möte och jag var tvungen att förklara att jag varken var journalist eller krönikör, utan en bloggare som hellre skrev rakt från hjärtat än korrekta texter.

Han övertalade mig ändå att våga börja och jag ångrar inte en sekund att jag tackade ja. Jag var stolt och glad över att börja med något nytt, men kände också en skräckblandad förtjusning dagarna innan jag skulle lämna in min allra första krönika. Jag har aldrig suttit så länge med en text och inombords var jag livrädd. Krönikan fick godkänt och sedan har jag bara åkt med. Varje vecka i snart tre år har jag skrivit texter och det värmer i hjärtat när ni kommer fram på stan och talar om att ni gillar det jag skriver. Jag har haft jätteroligt ska ni veta.

Men nu är det är det dags för mig att gå vidare och jag vill säga stort tack till alla som läst mina krönikor. Tack Niclas för alla råd, och jag är glad att du trodde på mig. Jag har lärt mig väldigt mycket.

Eftersom jag inte gillar avslut känns detta vemodigt men också spännande för nu blir det en ny utmaning i mitt liv. Nästa vecka skriver jag för GT och Expressen och det är också där ni kan läsa mina krönikor varje vecka.

Tack för den här tiden!

Hiss Utmaningar

Diss Avslut är vemodigt

När jag var liten hade jag alltid svårt för när kalas och familjemiddagar skulle ta slut. Jag ville aldrig gå hem och jag ville heller aldrig att gästerna skulle gå. När jag fyllde år kunde jag redan på morgonen tänka på hur jag skulle göra för att få ut så mycket som möjligt av den dagen. Allra helst ville jag gå upp vid femtiden och gå och lägga mig vid midnatt, då blev det extra många timmars firande. Redan i september började jag spela julsånger för att hinna njuta extra mycket ända fram till julafton till resten av familjemedlemmars förskräckelse. När vi var hos farmor och farfar på julaftonskvällen och alla började åka hem, grät jag av förtvivlan för att det skulle dröja ett helt år tills nästa jul.

Jag är nog en total känslomänniska som kanske ibland kan blanda in för mycket känslor när något ska ta slut, även fast det blir en början på något nytt. När jag skulle byta ridklubb när jag var 13 år kunde jag knappt titta min ridlärare i ögonen för att jag skämdes så för att svika den klubben jag en gång börjat. Men det är också en utveckling och lärorikt att våga följa sitt hjärta. Det tror jag man växer som människa på och jag tror det kan vara bra både med mot och framgångar. Du lär dig alltid något nytt på vägen och jag älskar nya utmaningar och mål i livet.

När Niclas Lindstrand på SLA ringde mig för exakt tre år sedan och frågade om jag ville bli en utav deras nya krönikörer frågade jag om han ringt fel person. Blåsningen på TV3 hade jag redan varit med om så det var det inte heller. Nej, han berättade att han läst mina texter på min blogg och gillade det jag skrev.

Vi tog ett möte och jag var tvungen att förklara att jag varken var journalist eller krönikör, utan en bloggare som hellre skrev rakt från hjärtat än korrekta texter.

Han övertalade mig ändå att våga börja och jag ångrar inte en sekund att jag tackade ja. Jag var stolt och glad över att börja med något nytt, men kände också en skräckblandad förtjusning dagarna innan jag skulle lämna in min allra första krönika. Jag har aldrig suttit så länge med en text och inombords var jag livrädd. Krönikan fick godkänt och sedan har jag bara åkt med. Varje vecka i snart tre år har jag skrivit texter och det värmer i hjärtat när ni kommer fram på stan och talar om att ni gillar det jag skriver. Jag har haft jätteroligt ska ni veta.

Men nu är det är det dags för mig att gå vidare och jag vill säga stort tack till alla som läst mina krönikor. Tack Niclas för alla råd, och jag är glad att du trodde på mig. Jag har lärt mig väldigt mycket.

Eftersom jag inte gillar avslut känns detta vemodigt men också spännande för nu blir det en ny utmaning i mitt liv. Nästa vecka skriver jag för GT och Expressen och det är också där ni kan läsa mina krönikor varje vecka.

Tack för den här tiden!

Hiss Utmaningar

Diss Avslut är vemodigt

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.