28 apr 2014 04:00

23 jan 2015 15:43

Jag hatade varenda steg

Glad i hågen anmälde jag mig till Spring för livet Skövde och tänkte lite käckt att fem kilometer lät som en lagom sträcka. Till saken hör att jag inte är någon löpare och aldrig sprungit fem kilometer i sträck hela mitt liv. Fast det löser sig tänkte jag optimistiskt när det var flera månader kvar.

Men som bekant går tiden som den alltid gör och skjuter man upp något så blir det inte gjort. Helt plötsligt var det inte flera månader kvar. Det var drygt två veckor och min personlige tränare i Göteborg som numera springer både långt och länge var allvarligt bekymrad.

– Det är bra om du sprungit fem kilometer en gång innan, sa han igen.

– Det löser sig, jag kan om jag vill, sa jag igen.

Men på något sätt så slöt vi där och då en överenskommelse om att jag skulle springa fem kilometer helgen samma vecka. Vi tog till och med i hand på det.

Nu hade jag tiden på min sida för den helgen var det påsk vilket innebar det var helg även en måndag.

Klockan åtta på morgonen gav jag mig ut med runkeeper i gång på min Iphone. Jag inledde med att gå 2,2 kilometer till start. 1,4 kilometer var uppför eftersom jag skulle springa på Mösseberg. Sedan startade jag om runkeeper och gav mig ut i spåret. Naturligtvis i alldeles för hög fart.

– Jag ska inte stanna. Jag ska inte stanna. Jag ska inte stanna. Jag ska springa hela vägen, fem kilometer, rabblade jag för mig själv.

Man ska inte välja ett spår med mycket backar det första man gör, men nu gjorde jag det och efter fem minuter när runkeeper började prata med mig om hur långt jag sprungit (750 meter) och vilken fart jag hade så var jag väldigt trött.

Efter drygt en kilometer var det tvunget med en paus. Jag hatade varenda steg. Det var jobbigt. Det var varmt.

– Det är mycket bättre att gå. Jag går ju ungefär lika fort som jag springer, tänkte jag där jag sprang.

När jag trodde att jag sprungit tre kilometer var det visst bara 2,5 och hälften kvar. Men plötsligt, när jag sprungit en halvtimma lossnade det. Det blev roligt att springa. Om det var för att det bara var 1,1 kilometer kvar och en lång rolig nedförsbacke väntade ska vi låta vara osagt. Men jag sprang fem kilometer (på 36:28) och på torsdag blir det en repris på det.

Hiss

Allergimedicin

Diss

Björkpollen

Glad i hågen anmälde jag mig till Spring för livet Skövde och tänkte lite käckt att fem kilometer lät som en lagom sträcka. Till saken hör att jag inte är någon löpare och aldrig sprungit fem kilometer i sträck hela mitt liv. Fast det löser sig tänkte jag optimistiskt när det var flera månader kvar.

Men som bekant går tiden som den alltid gör och skjuter man upp något så blir det inte gjort. Helt plötsligt var det inte flera månader kvar. Det var drygt två veckor och min personlige tränare i Göteborg som numera springer både långt och länge var allvarligt bekymrad.

– Det är bra om du sprungit fem kilometer en gång innan, sa han igen.

– Det löser sig, jag kan om jag vill, sa jag igen.

Men på något sätt så slöt vi där och då en överenskommelse om att jag skulle springa fem kilometer helgen samma vecka. Vi tog till och med i hand på det.

Nu hade jag tiden på min sida för den helgen var det påsk vilket innebar det var helg även en måndag.

Klockan åtta på morgonen gav jag mig ut med runkeeper i gång på min Iphone. Jag inledde med att gå 2,2 kilometer till start. 1,4 kilometer var uppför eftersom jag skulle springa på Mösseberg. Sedan startade jag om runkeeper och gav mig ut i spåret. Naturligtvis i alldeles för hög fart.

– Jag ska inte stanna. Jag ska inte stanna. Jag ska inte stanna. Jag ska springa hela vägen, fem kilometer, rabblade jag för mig själv.

Man ska inte välja ett spår med mycket backar det första man gör, men nu gjorde jag det och efter fem minuter när runkeeper började prata med mig om hur långt jag sprungit (750 meter) och vilken fart jag hade så var jag väldigt trött.

Efter drygt en kilometer var det tvunget med en paus. Jag hatade varenda steg. Det var jobbigt. Det var varmt.

– Det är mycket bättre att gå. Jag går ju ungefär lika fort som jag springer, tänkte jag där jag sprang.

När jag trodde att jag sprungit tre kilometer var det visst bara 2,5 och hälften kvar. Men plötsligt, när jag sprungit en halvtimma lossnade det. Det blev roligt att springa. Om det var för att det bara var 1,1 kilometer kvar och en lång rolig nedförsbacke väntade ska vi låta vara osagt. Men jag sprang fem kilometer (på 36:28) och på torsdag blir det en repris på det.

Hiss

Allergimedicin

Diss

Björkpollen

  • Petra Lundgren

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.