02 maj 2014 04:00

23 jan 2015 15:43

Sköna maj välkommen…

Flemming Mouritsen

I går var det första maj och våren är här. Som vanligt första maj samlades horderna i klungor innan startskottet gick och släppte fram de ivriga deltagarna som rusade i flock och skuttade fram på ett mycket uppsluppet sätt. Några gjorde sin stämma hörd och bölade glatt över församlingen. Totalt sett var det ett glatt kaos som utspelade sig framför oss.

Nej, jag pratar inte om första-majdemonstrationerna utan om kosläppet på Sörgården utanför Skövde där kossorna fick komma ut och på grönbete för första gången i år efter att ha stått inne i ladugården över vintern. Den glädje som korna visar när de smakar på den relativa friheten i hagen är en fröjd för ögat. Djur som väger över sexhundra kilo fnattar runt med svängande juver och beter sig som skuttande kalvar.

Sedan, efter en tjurrusning, stannar de plötsligt upp, smakar lite på gräset och vädrar förnöjsamt i luften innan de galopperar iväg över gärdet igen och brakar rakt in i en väninna för en liten pratstund. En smärre jordhög kan passa perfekt om de vill leka Herre på täppan och att se dessa kolosser tampas om att stå högst upp är en fröjdefull syn som även är lite oroande.

Men framförallt blir man glad över denna ohämmade glädje som korna visar upp för oss som kommit för att titta. I valet mellan att se detta eller ett demonstrationståg med majtalare finner jag valet lätt. Det är ju inte direkt så att det kommer så många nya omvälvande sanningar i dessa tal, vare sig det är talare på vänstersidan eller, bisarrt nog, talare på högersidan som förstamajtalar.

Egentligen skall jag inte yttra mig om förstamajtalens förutsägbarhet och tråkighet när jag nu själv inte är där och lyssnar. Men jag har aldrig lyckats uppbåda någon iver efter detta evenemang då jag växte upp under en tid då socialdemokraterna härskade ohotat i Sverige. Varje år gick landets ledare ut och ställde sig i talarstolar och klagade på det som var dåligt i Sverige... som de själva styrde.

Stå inte där och gnäll utan gör något åt det istället, minns jag att jag tänkte. Numera är ledarna på vänsterkanten i opposition och har betydligt större orsak att stå och påtala det de tycker är fel, men då har märkligt nog åskådarleden i demonstrationstågen glesnat betänkligt. Det kollektiva har inte längre samma lockelse, ens bland vänsterfolk, nu när alla skall satsa på sig själva och individualismen firar triumfer. Jag tittar på kossor istället, det känns faktiskt mer spännande, hur behjärtansvärd första majtraditionen än är.

Hiss: Att Sverige har ett lantbruk med god djurhållning och relativt lite giftanvändning.

Diss: Att våra bönder måste priskonkurrera med produkter från utlandet som inte svarar upp till samma krav.

I går var det första maj och våren är här. Som vanligt första maj samlades horderna i klungor innan startskottet gick och släppte fram de ivriga deltagarna som rusade i flock och skuttade fram på ett mycket uppsluppet sätt. Några gjorde sin stämma hörd och bölade glatt över församlingen. Totalt sett var det ett glatt kaos som utspelade sig framför oss.

Nej, jag pratar inte om första-majdemonstrationerna utan om kosläppet på Sörgården utanför Skövde där kossorna fick komma ut och på grönbete för första gången i år efter att ha stått inne i ladugården över vintern. Den glädje som korna visar när de smakar på den relativa friheten i hagen är en fröjd för ögat. Djur som väger över sexhundra kilo fnattar runt med svängande juver och beter sig som skuttande kalvar.

Sedan, efter en tjurrusning, stannar de plötsligt upp, smakar lite på gräset och vädrar förnöjsamt i luften innan de galopperar iväg över gärdet igen och brakar rakt in i en väninna för en liten pratstund. En smärre jordhög kan passa perfekt om de vill leka Herre på täppan och att se dessa kolosser tampas om att stå högst upp är en fröjdefull syn som även är lite oroande.

Men framförallt blir man glad över denna ohämmade glädje som korna visar upp för oss som kommit för att titta. I valet mellan att se detta eller ett demonstrationståg med majtalare finner jag valet lätt. Det är ju inte direkt så att det kommer så många nya omvälvande sanningar i dessa tal, vare sig det är talare på vänstersidan eller, bisarrt nog, talare på högersidan som förstamajtalar.

Egentligen skall jag inte yttra mig om förstamajtalens förutsägbarhet och tråkighet när jag nu själv inte är där och lyssnar. Men jag har aldrig lyckats uppbåda någon iver efter detta evenemang då jag växte upp under en tid då socialdemokraterna härskade ohotat i Sverige. Varje år gick landets ledare ut och ställde sig i talarstolar och klagade på det som var dåligt i Sverige... som de själva styrde.

Stå inte där och gnäll utan gör något åt det istället, minns jag att jag tänkte. Numera är ledarna på vänsterkanten i opposition och har betydligt större orsak att stå och påtala det de tycker är fel, men då har märkligt nog åskådarleden i demonstrationstågen glesnat betänkligt. Det kollektiva har inte längre samma lockelse, ens bland vänsterfolk, nu när alla skall satsa på sig själva och individualismen firar triumfer. Jag tittar på kossor istället, det känns faktiskt mer spännande, hur behjärtansvärd första majtraditionen än är.

Hiss: Att Sverige har ett lantbruk med god djurhållning och relativt lite giftanvändning.

Diss: Att våra bönder måste priskonkurrera med produkter från utlandet som inte svarar upp till samma krav.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.