07 maj 2014 04:00

23 jan 2015 15:43

Vilse i bröderna Lejonhjärtas körsbärsdal

Jag trodde jag hade dött och kommit till himlen... eller snarare, att jag hade hamnat i Nangiala i Körsbärsdalen.

Fästmön och jag tog oss en liten tripp i söndags igen för att njuta av det fantastiska spektakel till blomning och skir grönska som naturen bjuder oss på nu när våren kommit igång och sedan stannat av när kylan kommit tillbaka. Märkligt nog tycks det innebära att vi får njuta av blomningstiden betydligt längre tid än i vanliga fall. Så, intet ont som inte har något gott med sig. Tänk bara att vi hade vitsippor kvar fortfarande i söndags... och en del blåsippor, men framförallt blommade körsbärsträden som om någon mutat dem med löften om oräkneliga horder av humlor och bin för pollineringen.

Vi hade bestämt oss för att åka vilse norr om Örlen den här gången och letade oss in på småvägar som vi aldrig tidigare hade åkt på och nog dök Örlen upp där den borde. Lite märkligt var det egentligen då vi aldrig brukar hitta de sjöar vi letar efter. Under hela åkturen sade vi ååååh och aaah över det underbara svenska landskapet som visar sig från sin bästa sida nu. När solen lyser både på körsbärsträd i full blom och på björkar med den första grönskan på sig, ni vet så att det nästan hänger som ett ljusgrönt dis kring träden, ja då är det nästan så man kan falla i gråt över skönheten. När sedan det gröna täcket på marken även är pyntat av mängder av vitsippor så är bilden komplett.

Sedan svänger bilen runt ett hörn och man kommer in i ett kalhygge och hela den naturlyriska bilden krakelerar. Men det är klart, hade man inte det fula att jämföra med så skulle man inte ha vett att uppskatta det vackra.

Men kulmen nåddes ändå när vi rundade Örlens östra spets och svängde söderut och sedan västerut. Vi kom in på en liten väg utmed sjösluttningen vid något som heter Söroset och det var utefter den vägen som körsbärsblomningen kulminerade och Bröderna Lejonhjärtas Körsbärsdal bredde ut sig framför oss på sluttningen ner mot den solglittrande sjön.

Glatt rullade vi vidare i makligt tempo på vägen som bestod av två hjulspår och ringlade sig fram genom skog och över ängar. Sedan kom vi till en större väg och lämnade sjön bakom oss men till vår förvåning kom vi snart fram till en annan sjö som när vi rundat den och sedan kom in i Fagersanna kunde konstatera att det var Örlen. Men vad var det andra för sjö då?

Väl hemma visade kartan att den första sjön var Örlen också, norrspetsen, för den rackaren är som ett stort L och lurade oss totalt.

Hiss: Hockey-VM som börjar snart. Ssssspännande!

Diss: I måndags morse var det frost på biltaket. Varför då?

Fästmön och jag tog oss en liten tripp i söndags igen för att njuta av det fantastiska spektakel till blomning och skir grönska som naturen bjuder oss på nu när våren kommit igång och sedan stannat av när kylan kommit tillbaka. Märkligt nog tycks det innebära att vi får njuta av blomningstiden betydligt längre tid än i vanliga fall. Så, intet ont som inte har något gott med sig. Tänk bara att vi hade vitsippor kvar fortfarande i söndags... och en del blåsippor, men framförallt blommade körsbärsträden som om någon mutat dem med löften om oräkneliga horder av humlor och bin för pollineringen.

Vi hade bestämt oss för att åka vilse norr om Örlen den här gången och letade oss in på småvägar som vi aldrig tidigare hade åkt på och nog dök Örlen upp där den borde. Lite märkligt var det egentligen då vi aldrig brukar hitta de sjöar vi letar efter. Under hela åkturen sade vi ååååh och aaah över det underbara svenska landskapet som visar sig från sin bästa sida nu. När solen lyser både på körsbärsträd i full blom och på björkar med den första grönskan på sig, ni vet så att det nästan hänger som ett ljusgrönt dis kring träden, ja då är det nästan så man kan falla i gråt över skönheten. När sedan det gröna täcket på marken även är pyntat av mängder av vitsippor så är bilden komplett.

Sedan svänger bilen runt ett hörn och man kommer in i ett kalhygge och hela den naturlyriska bilden krakelerar. Men det är klart, hade man inte det fula att jämföra med så skulle man inte ha vett att uppskatta det vackra.

Men kulmen nåddes ändå när vi rundade Örlens östra spets och svängde söderut och sedan västerut. Vi kom in på en liten väg utmed sjösluttningen vid något som heter Söroset och det var utefter den vägen som körsbärsblomningen kulminerade och Bröderna Lejonhjärtas Körsbärsdal bredde ut sig framför oss på sluttningen ner mot den solglittrande sjön.

Glatt rullade vi vidare i makligt tempo på vägen som bestod av två hjulspår och ringlade sig fram genom skog och över ängar. Sedan kom vi till en större väg och lämnade sjön bakom oss men till vår förvåning kom vi snart fram till en annan sjö som när vi rundat den och sedan kom in i Fagersanna kunde konstatera att det var Örlen. Men vad var det andra för sjö då?

Väl hemma visade kartan att den första sjön var Örlen också, norrspetsen, för den rackaren är som ett stort L och lurade oss totalt.

Hiss: Hockey-VM som börjar snart. Ssssspännande!

Diss: I måndags morse var det frost på biltaket. Varför då?

  • Flemming Mouritsen

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.