12 maj 2014 06:00

23 jan 2015 15:43

KRÖNIKA UPPSLAGET: Vinnarskallar, allihop

Det är inte ofta som min familj spelar spel. Spänningen och gemenskapen som spel skapar är härlig och med mina vänner kan jag ägna en hel kväll åt Monopol eller kortspel. Problemet i min familj är att vi alla hatar att förlora, ja vi är vinnarskallar allihop.

I stället för den mysiga gemenskapen uppstår högljudda diskussioner och när någon väl förlorat får man höra det månader efteråt. Av den enkla anledningen har vi i min familj bestämt att vi inte ska spela spel, om det absolut inte är nödvändigt.

Förra söndagen var det absolut nödvändigt för vi hade fått ett presentkort till bowlinghallen. Bowling är en av mina favoritspel men samtidigt kunde jag inget annat än frukta denna söndag. Även om ingen i familjen ville erkänna det så var det här spelet på liv eller död; om man förlorade skulle man få höra det resten av året.

I bilen mot bowlinghallen var alla knäpptysta och vartenda andetag hördes. När bowlingskorna skulle knytas darrade händerna. Redan dagen innan hade vi bestämt spelordningen och när alla klot låg vid klotreturen öppnade min mamma munnen för första gången; ”låt den bäste spelaren vinna” sa hon och tog upp sitt bowlingklot.

Hon vände sig mot spelbanan och stod stilla några sekunder. Vi alla satt på helspänn och när hon till sist kastade iväg klotet, slutade vi alla andas. Klotet rullade smidigt över golvet och träffade mitt i prick; strike, det kunde inte vara sant. Mamma jublade och när jag tog upp mitt bowlingklot kände jag pulsen i öronen.

Nu gäller det, tänkte jag och rullade iväg klotet. Dessvärre föll klotet redan efter några meter i rännan och självförtroendet sjönk i botten. I det ögonblicket hatade jag verkligen spel. Jag kunde inte begripa varför bowlingklotet inte ville rulla som jag ville. De andra satte strike efter strike och deras humör var på topp. Mina mungipor drogs bara längre och längre ner och när halva serien gått begrep jag att jag var tvungen att ändra taktik.

Jag visste ju innerst inne att anledningen till mitt dåliga spelade fanns inom mig, pressen jag hade på mig, tog nästan kål på mig. Den enda som begränsade mig var jag själv, så jag valde att sänka ribban; jag behövde inte vinna. Så även om jag förlorade den här gången var jag ändå inte sur, för jag hade satt min egen gräns. Jag blev bättre än en vinnarskalle.

I stället för den mysiga gemenskapen uppstår högljudda diskussioner och när någon väl förlorat får man höra det månader efteråt. Av den enkla anledningen har vi i min familj bestämt att vi inte ska spela spel, om det absolut inte är nödvändigt.

Förra söndagen var det absolut nödvändigt för vi hade fått ett presentkort till bowlinghallen. Bowling är en av mina favoritspel men samtidigt kunde jag inget annat än frukta denna söndag. Även om ingen i familjen ville erkänna det så var det här spelet på liv eller död; om man förlorade skulle man få höra det resten av året.

I bilen mot bowlinghallen var alla knäpptysta och vartenda andetag hördes. När bowlingskorna skulle knytas darrade händerna. Redan dagen innan hade vi bestämt spelordningen och när alla klot låg vid klotreturen öppnade min mamma munnen för första gången; ”låt den bäste spelaren vinna” sa hon och tog upp sitt bowlingklot.

Hon vände sig mot spelbanan och stod stilla några sekunder. Vi alla satt på helspänn och när hon till sist kastade iväg klotet, slutade vi alla andas. Klotet rullade smidigt över golvet och träffade mitt i prick; strike, det kunde inte vara sant. Mamma jublade och när jag tog upp mitt bowlingklot kände jag pulsen i öronen.

Nu gäller det, tänkte jag och rullade iväg klotet. Dessvärre föll klotet redan efter några meter i rännan och självförtroendet sjönk i botten. I det ögonblicket hatade jag verkligen spel. Jag kunde inte begripa varför bowlingklotet inte ville rulla som jag ville. De andra satte strike efter strike och deras humör var på topp. Mina mungipor drogs bara längre och längre ner och när halva serien gått begrep jag att jag var tvungen att ändra taktik.

Jag visste ju innerst inne att anledningen till mitt dåliga spelade fanns inom mig, pressen jag hade på mig, tog nästan kål på mig. Den enda som begränsade mig var jag själv, så jag valde att sänka ribban; jag behövde inte vinna. Så även om jag förlorade den här gången var jag ändå inte sur, för jag hade satt min egen gräns. Jag blev bättre än en vinnarskalle.

  • Linn Stuivers

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.