13 maj 2014 05:00

23 jan 2015 15:44

Plötsligt blev musiklivet toppen

En dröm gick i uppfyllelse förra veckan.
Jag var med i Svensktoppsjuryn och fick rösta.
När jag var liten var Svensktoppen något stort. På lördagarna sändes programmet "Kanske på Svensktoppen" och då spelades den aktuella listan samt utmanarna upp. Programmet sändes efter klassikerna "Ring så spelar vi" och "Melodikrysset" och oftast handlade det om ett kompakt radiopass.

Jag satte betyg på de nya låtarna och spekulerade om ifall de hade någon chans att ta sig in på listan. Samtidigt var ju toppstriden alltid het. Per Myrbergs ”Trettiofyran” som låg på listan under hela 39 veckor i mitten av 1960-talet är av en de låtar jag kommer ihåg allra mest.

På söndagarna skulle låtarna och artisterna upp till bevis och det var spännande att höra hur Lill-Babs, Lasse Lönndahl, Tova Carson, Östen Warnerbring och Gunnar Wiklund, för att bara nämna några, placerade sig.

När jag blev något år äldre, och fascinerad över siffror och placeringar, började jag föra noggranna protokoll över det som skedde. Tyvärr finns dokumenten inte kvar, men de innehöll statistik, placeringskurvor och allt annat som var intressant.

Det var bara en sak som inte kändes bra.

Jag var oerhört avundssjuk på de som fick rösta. Tänk att ha det ansvaret på sina axlar. Tänk att få vara med och avgöra vem som skulle vara etta på Svensktoppen. Då hade jag ingen aning om hur det ansvarsfyllda uppdraget fördelades. Jag skrev brev till Sveriges Radio, men fick aldrig något svar.

Jag släppte saken, struntade i röstningen och intresset för Svensktoppen svalnade i takt med att jag blev äldre och min musiksmak förändrades.

Förra veckan fick jag ett mejl från ett marknadsundersökningsföretag.

Frågan var enkel:

”Vill du vara med och rösta i Svensktoppen?”

Helt plötsligt kom längtan jag hade i barndomen över mig. Jag blev salig inombords och darrade lätt när jag klickade på länken, som var till för dem som ville vara med om det viktiga avgörandet. På skärmen fanns en lista över de aktuella låtarna. Jag läste noggrant igenom instruktionerna, som var av den karaktären att till och med jag fattade.

Sedan var det dags för den viktiga stunden.

Jag klickade på låten som jag ville ha som etta.

Sedan på den som jag ville skulle komma tvåa.

Proceduren var densamma när trean skulle koras.

Sedan, efter en dryg minut, var det över. Jag fick ett digitalt tack för hjälpen, lämnade hemsidan och log inombords.

Hiss:

Elfsborgs föga vackra 1-0-seger mot Gefle kan bli guld värd när det är dags att summera i höst.

Diss:

Nu måste Skövde AIK börja hitta nätet.

Jag satte betyg på de nya låtarna och spekulerade om ifall de hade någon chans att ta sig in på listan. Samtidigt var ju toppstriden alltid het. Per Myrbergs ”Trettiofyran” som låg på listan under hela 39 veckor i mitten av 1960-talet är av en de låtar jag kommer ihåg allra mest.

På söndagarna skulle låtarna och artisterna upp till bevis och det var spännande att höra hur Lill-Babs, Lasse Lönndahl, Tova Carson, Östen Warnerbring och Gunnar Wiklund, för att bara nämna några, placerade sig.

När jag blev något år äldre, och fascinerad över siffror och placeringar, började jag föra noggranna protokoll över det som skedde. Tyvärr finns dokumenten inte kvar, men de innehöll statistik, placeringskurvor och allt annat som var intressant.

Det var bara en sak som inte kändes bra.

Jag var oerhört avundssjuk på de som fick rösta. Tänk att ha det ansvaret på sina axlar. Tänk att få vara med och avgöra vem som skulle vara etta på Svensktoppen. Då hade jag ingen aning om hur det ansvarsfyllda uppdraget fördelades. Jag skrev brev till Sveriges Radio, men fick aldrig något svar.

Jag släppte saken, struntade i röstningen och intresset för Svensktoppen svalnade i takt med att jag blev äldre och min musiksmak förändrades.

Förra veckan fick jag ett mejl från ett marknadsundersökningsföretag.

Frågan var enkel:

”Vill du vara med och rösta i Svensktoppen?”

Helt plötsligt kom längtan jag hade i barndomen över mig. Jag blev salig inombords och darrade lätt när jag klickade på länken, som var till för dem som ville vara med om det viktiga avgörandet. På skärmen fanns en lista över de aktuella låtarna. Jag läste noggrant igenom instruktionerna, som var av den karaktären att till och med jag fattade.

Sedan var det dags för den viktiga stunden.

Jag klickade på låten som jag ville ha som etta.

Sedan på den som jag ville skulle komma tvåa.

Proceduren var densamma när trean skulle koras.

Sedan, efter en dryg minut, var det över. Jag fick ett digitalt tack för hjälpen, lämnade hemsidan och log inombords.

Hiss:

Elfsborgs föga vackra 1-0-seger mot Gefle kan bli guld värd när det är dags att summera i höst.

Diss:

Nu måste Skövde AIK börja hitta nätet.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.