17 maj 2014 04:00

23 jan 2015 15:44

Murar byggs och murar rivs

Livets brunn, skulpturgruppen på Hertig Johans torg, läcker i fogarna och behöver lagas. Det livgivande vattnet letar sig igenom murar och cement för att nå ut, nå längre. Självklart ska väl dammen lagas, men bilden av livet som spränger gränser är stark.

Murar byggs och murar rivs. Det okontrollerbara ska begränsas. De oönskade ska hindras på Västbanken, i Tijuana på gränsen mellan Mexico och USA. Minns Berlinmuren. Medelhavet är idag en flytande kyrkogård på andra sidan EU:s murar. Gränsen är våldets plats, skriver den franske filosofen Etienne Balibar.

En av statyerna vid Livets brunn diskuterades för ett par år sen. Någon såg en man som piskar en värnlös, hukande kvinna. Andra såg en beskyddare som riktar vapnet mot en osynlig men tänkt angripare. En del såg nakenheten, andra noterade mannens soldatliknande hjälm och kängor. Tolkningen ligger i betraktarens öga, men oavsett marxistiska eller nyliberala preferenser går det inte att blunda för våldet som ständigt angriper livet och som ibland är livets förutsättning.

Jag läser om Csanád Szegedi och påminns om att det stundtals krävs att det ska knaka i fogarna för att livet ska ta överhanden. Szegedi inledde sin politiska karriär i Ungern genom att bilda den halvmilitära gruppen Magyar Gárda som med svarta uniformer skulle sprida skräck bland landets romer. Så valdes han in i EU-parlamentet för det högerextrema partiet Jobbik och han fortsatte sin antisemitiska propaganda.

När han fick kännedom om att hans mormor var en av dem som överlevt Auschwitz försökte han först svära sig fri från sitt judiska arv genom DNA-tester, men sanningen gjorde honom till slut fri och han lämnade partiet. Han togs emot med öppna armar av rabbinen i synagogan i Budapest, och idag bär han kippa, följer kosherregler för matlagning och likt en modern Paulus har han omprövat sin inställning till romerna.

Hans mormor vågade aldrig leva öppet. Hon dolde noggrant fångnumret som nazisterna tatuerat på underarmen. Men på dödsbädden bad hon Szegedi att ta fram den judiska bönboken som i alla år legat gömd under några filtar i förrådet.

Det är upp till var och en att vrida på eller vrida av kranen till Livets brunn. Murarna får gärna hålla det hänsynslösa våldet borta. Själv vill jag dricka liv i djupa drag, lägga en varm filt över den hukande nakna skulpturkvinnan och segervisst ana vattendropparna flyga genom luften ändå bort till Willys där det sitter en likadan kvinna, men ännu levande och med samma längtan efter liv som du och jag.

Murar byggs och murar rivs. Det okontrollerbara ska begränsas. De oönskade ska hindras på Västbanken, i Tijuana på gränsen mellan Mexico och USA. Minns Berlinmuren. Medelhavet är idag en flytande kyrkogård på andra sidan EU:s murar. Gränsen är våldets plats, skriver den franske filosofen Etienne Balibar.

En av statyerna vid Livets brunn diskuterades för ett par år sen. Någon såg en man som piskar en värnlös, hukande kvinna. Andra såg en beskyddare som riktar vapnet mot en osynlig men tänkt angripare. En del såg nakenheten, andra noterade mannens soldatliknande hjälm och kängor. Tolkningen ligger i betraktarens öga, men oavsett marxistiska eller nyliberala preferenser går det inte att blunda för våldet som ständigt angriper livet och som ibland är livets förutsättning.

Jag läser om Csanád Szegedi och påminns om att det stundtals krävs att det ska knaka i fogarna för att livet ska ta överhanden. Szegedi inledde sin politiska karriär i Ungern genom att bilda den halvmilitära gruppen Magyar Gárda som med svarta uniformer skulle sprida skräck bland landets romer. Så valdes han in i EU-parlamentet för det högerextrema partiet Jobbik och han fortsatte sin antisemitiska propaganda.

När han fick kännedom om att hans mormor var en av dem som överlevt Auschwitz försökte han först svära sig fri från sitt judiska arv genom DNA-tester, men sanningen gjorde honom till slut fri och han lämnade partiet. Han togs emot med öppna armar av rabbinen i synagogan i Budapest, och idag bär han kippa, följer kosherregler för matlagning och likt en modern Paulus har han omprövat sin inställning till romerna.

Hans mormor vågade aldrig leva öppet. Hon dolde noggrant fångnumret som nazisterna tatuerat på underarmen. Men på dödsbädden bad hon Szegedi att ta fram den judiska bönboken som i alla år legat gömd under några filtar i förrådet.

Det är upp till var och en att vrida på eller vrida av kranen till Livets brunn. Murarna får gärna hålla det hänsynslösa våldet borta. Själv vill jag dricka liv i djupa drag, lägga en varm filt över den hukande nakna skulpturkvinnan och segervisst ana vattendropparna flyga genom luften ändå bort till Willys där det sitter en likadan kvinna, men ännu levande och med samma längtan efter liv som du och jag.

  • Karin Långström Vinge

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.