19 maj 2014 08:00

23 jan 2015 15:44

UPPSLAGETKRÖNIKAN: Säg precis som det är

Du, mår du bra eller?
Ja, självklart! Allt är fint med mig, inget att oroa sig för alls. Lugn och fin, hälsofil.

Och du ser hur personen i fråga ljuger något så infernaliskt, för det ser ut som att hela insidan tryter och ska gå sönder. Jag vet inte hur många gånger det har hänt. Inte just uttalandet med hälsofilen kanske, men att jag har frågat någon hur den mår och den i sin tur har insisterat på att den mår fint, fast den egentligen inte gör det. Jag har även gjort detsamma – ljugit fullständigt om mitt välmående.

Varför gör vi så? Varför står vi inte för att vi faktiskt mår dåligt? Om vi sätter det i kontrast till att vi alltid erkänner när vi mår bra, så blir hela situationen väldigt konstig. Det är som att erkänna att en burk inte har en undersida, utan verkligen insistera på att endast ovansidan existerar. Dock, som jag antar att väldigt många vet, har nästan allt två sidor, även när det gäller positiva och negativa perioder i livet.

Detsamma gäller på sociala medier. Där ska vi må så bra jämt. Vi ska skriva texter om våra härliga morgonpromenader, citera något härligt livscitat från tidningen vi läste igår kväll, alternativt berätta om hur underbara barn vi har. Om vi har några. Däremot, om någon mot förmodan skulle erkänna sig må dåligt, så är det skämmigt. Det är pinsamt och fel. Varför då? För att det är svagt? För att vi klagar? Och det är fel att klaga? Kom inte och säg att alla människor mår bra hela tiden, för det vore årtiondets lögn i så fall. Om inte århundradets.

Enligt min åsikt borde vi erkänna mindre välmående precis lika mycket som välmående, för det handlar inte om klagan – det handlar om ett konstaterande. Mår du dåligt, då mår du dåligt. Mår du bra, ja, då mår du bra.

Så nästa gång någon frågar hur du mår, säg precis som det är. Om ett illamående finns, lägg inte det i skymundan, utan blotta det i vårsolen, för du klagar inte - du är ärlig.

Och du ser hur personen i fråga ljuger något så infernaliskt, för det ser ut som att hela insidan tryter och ska gå sönder. Jag vet inte hur många gånger det har hänt. Inte just uttalandet med hälsofilen kanske, men att jag har frågat någon hur den mår och den i sin tur har insisterat på att den mår fint, fast den egentligen inte gör det. Jag har även gjort detsamma – ljugit fullständigt om mitt välmående.

Varför gör vi så? Varför står vi inte för att vi faktiskt mår dåligt? Om vi sätter det i kontrast till att vi alltid erkänner när vi mår bra, så blir hela situationen väldigt konstig. Det är som att erkänna att en burk inte har en undersida, utan verkligen insistera på att endast ovansidan existerar. Dock, som jag antar att väldigt många vet, har nästan allt två sidor, även när det gäller positiva och negativa perioder i livet.

Detsamma gäller på sociala medier. Där ska vi må så bra jämt. Vi ska skriva texter om våra härliga morgonpromenader, citera något härligt livscitat från tidningen vi läste igår kväll, alternativt berätta om hur underbara barn vi har. Om vi har några. Däremot, om någon mot förmodan skulle erkänna sig må dåligt, så är det skämmigt. Det är pinsamt och fel. Varför då? För att det är svagt? För att vi klagar? Och det är fel att klaga? Kom inte och säg att alla människor mår bra hela tiden, för det vore årtiondets lögn i så fall. Om inte århundradets.

Enligt min åsikt borde vi erkänna mindre välmående precis lika mycket som välmående, för det handlar inte om klagan – det handlar om ett konstaterande. Mår du dåligt, då mår du dåligt. Mår du bra, ja, då mår du bra.

Så nästa gång någon frågar hur du mår, säg precis som det är. Om ett illamående finns, lägg inte det i skymundan, utan blotta det i vårsolen, för du klagar inte - du är ärlig.

  • Ida Bohman

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.