22 maj 2014 04:00

23 jan 2015 15:44

När tomma tunnor skramlar mest

Det är snart sommar och med den följer också studenttider. "Sjung om studentens lyckliga dagar" av lyrikern Herman Sätherberg kommer då att basuneras ut av nybakade studenter sjungande om att "den ljusnande framtiden är vår".

Det är intressant för sådana uttryck på det temat hör vi nästan aldrig annars i vårt samhälle. Ordet framtid har blivit synonymt med utmaningar och problem, ty möjligheter och visioner nämns sällan i dessa sammanhang. Talet om avsaknaden av visioner är inte ny. Den dyker upp och blir föremål för diskussion. Tidigare i våras var det Svt som belyste just den bristande framtidstron i den intressanta dokumentären ”Politiker utan mål”.

Eftersom det är valår kunde man ju tänka sig att politikerna talade mer om framtiden men istället handlar det mera om taktiserande, satsningar som står mot ännu större satsningar fast än budgetutrymmet för de kommande åren är begränsat. Den politiska idédebatten är om inte död så åtminstone begravd och bortglömd. Det är tråkigt att man inte kan lyfta blicken något och försöka staka ut vägen framåt.

Annars vill politiker aldrig så mycket som under ett valår. Då kryllar det av satsningar, olika utspel och nya förslag som dyker upp. Det är säkert inget fel på ambitionerna men hur resultaten ska uppnås talas det, kanske av förståeliga skäl, inte lika mycket om. Att lyckas genomföra allt som utlovas är inte det enklaste i en komplex och globaliserad värld som under de senaste åren har genomgått en ekonomisk kris i paritet med den djupa depressionen på 1930-talet.

Jag är misstänksam till löften i allmänhet och garantier i synnerhet. Det tenderar ibland att bli de stora orden utan täckning och det faller snabbt platt i mötet med verkligheten. Nyligen skulle William Shakespeare ha fyllt 450 år och eftersom jag hyser en viss förkärlek till teater kan jag inte låta bli att ånyo erinra mig ett favoritstycke ur hans teaterpjäs Hamlet: ”Upp flyga orden tanken stilla står, ord utan tanke himlen aldrig når”.

Det skulle vara intressant att få veta vad som i realiteten döljer sig bakom alla ord och satsningar – men tystnad eller något annat läggs alltför ofta ut som dimridåer. Det är den sämsta typen av valrörelse man kan bedriva och dessutom riskerar man en stor svekdebatt efteråt. Kvar blir då bara smulorna av den stora kakan som har utlovats innan. Var förvissad om att den så viktiga framtidstron då definitivt går helt förlorad.

Politiken kan inte kapitulera inför utmaningar men man ska vara medveten om att det finns frågor och saker som den inte kan styra över. Därför skulle det vara spännande att få en insikt i hur de tänker sig sitt idealsamhälle.

Så här några dagar innan EU-valet är det tråkigt att så mycket kretsar kring EU-skepticism vilket inte minst avspeglar sig i partiernas olika valfilmer. Det går också att konstatera att en del av det som framförts i debatten och inte minst på alla de affischer som pryder gator och torg saknar relevans i verkligheten när det handlar om EU-parlamentets möjligheter att bedriva politik.

Vad är det man säger? Tomma tunnor skramlar mest.

HISSA – Demokrati. Att rösta är en rättighet men för mig också en skyldighet.

DISSA – Åskväder. Effektfullt men samtidigt också avskräckande kraftfullt.

Det är intressant för sådana uttryck på det temat hör vi nästan aldrig annars i vårt samhälle. Ordet framtid har blivit synonymt med utmaningar och problem, ty möjligheter och visioner nämns sällan i dessa sammanhang. Talet om avsaknaden av visioner är inte ny. Den dyker upp och blir föremål för diskussion. Tidigare i våras var det Svt som belyste just den bristande framtidstron i den intressanta dokumentären ”Politiker utan mål”.

Eftersom det är valår kunde man ju tänka sig att politikerna talade mer om framtiden men istället handlar det mera om taktiserande, satsningar som står mot ännu större satsningar fast än budgetutrymmet för de kommande åren är begränsat. Den politiska idédebatten är om inte död så åtminstone begravd och bortglömd. Det är tråkigt att man inte kan lyfta blicken något och försöka staka ut vägen framåt.

Annars vill politiker aldrig så mycket som under ett valår. Då kryllar det av satsningar, olika utspel och nya förslag som dyker upp. Det är säkert inget fel på ambitionerna men hur resultaten ska uppnås talas det, kanske av förståeliga skäl, inte lika mycket om. Att lyckas genomföra allt som utlovas är inte det enklaste i en komplex och globaliserad värld som under de senaste åren har genomgått en ekonomisk kris i paritet med den djupa depressionen på 1930-talet.

Jag är misstänksam till löften i allmänhet och garantier i synnerhet. Det tenderar ibland att bli de stora orden utan täckning och det faller snabbt platt i mötet med verkligheten. Nyligen skulle William Shakespeare ha fyllt 450 år och eftersom jag hyser en viss förkärlek till teater kan jag inte låta bli att ånyo erinra mig ett favoritstycke ur hans teaterpjäs Hamlet: ”Upp flyga orden tanken stilla står, ord utan tanke himlen aldrig når”.

Det skulle vara intressant att få veta vad som i realiteten döljer sig bakom alla ord och satsningar – men tystnad eller något annat läggs alltför ofta ut som dimridåer. Det är den sämsta typen av valrörelse man kan bedriva och dessutom riskerar man en stor svekdebatt efteråt. Kvar blir då bara smulorna av den stora kakan som har utlovats innan. Var förvissad om att den så viktiga framtidstron då definitivt går helt förlorad.

Politiken kan inte kapitulera inför utmaningar men man ska vara medveten om att det finns frågor och saker som den inte kan styra över. Därför skulle det vara spännande att få en insikt i hur de tänker sig sitt idealsamhälle.

Så här några dagar innan EU-valet är det tråkigt att så mycket kretsar kring EU-skepticism vilket inte minst avspeglar sig i partiernas olika valfilmer. Det går också att konstatera att en del av det som framförts i debatten och inte minst på alla de affischer som pryder gator och torg saknar relevans i verkligheten när det handlar om EU-parlamentets möjligheter att bedriva politik.

Vad är det man säger? Tomma tunnor skramlar mest.

HISSA – Demokrati. Att rösta är en rättighet men för mig också en skyldighet.

DISSA – Åskväder. Effektfullt men samtidigt också avskräckande kraftfullt.

  • Linus Hellman

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.