31 maj 2014 04:00

23 jan 2015 15:45

Karin Långström Vinge: Religiöst kvacksalveri av sällan skådat slag

I onsdags kväll visades Uppdrag gransknings program Bögbotarna på SVT. Redaktionen har, med hjälp av reporter som utgett sig för att vara homosexuell i behov av förbön för att bli heterosexuell, tagit kontakt med ett antal präster ur den konservativa falangen i Svenska kyrkan och undrat om detta är en verksamhet som erbjuds inom ramen för Svenska kyrkan. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, varken från dem som kritiserar den journalistiska metoden, eller från dem som nyvaket förundrar sig över att den här synen på hbtq-personer faktiskt existerar.

Själv har jag suttit två mandatperioder i Kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ, och medverkar i den resa (som det så modernt heter nuförtiden) som gör att Svenska kyrkan är en av världens mest liberala kyrkor på den här fronten. Formuleringarna i äktenskapsbalken och kyrkans välkomnande av hbtq-personer till altaret på bröllopsdagen gick hand i hand.

Jag har funderat på vad jag i egenskap av präst skulle svara om någon skulle komma till mig och be om förbön för sin homosexualitet. Det är inte ovanligt att vi får frågor om att be för företeelser eller situationer som faller utanför ramen för traditionell förbön. Vi ber tillsammans med människor som bär på sjukdomar. Men bönen om ett gudomligt ingripande handlar för mig sällan om att jag förväntar mig mirakel, utan om att vi ber om kraft, tålamod och sinnesro, och tänker goda tankar för personalen som ska medverka vid den förestående operationen eller behandlingen. Bara att veta att man inte är ensam, utan att det finns en medmänniska som finns med i tanken när man forcerar svängdörrarna till Skaraborgs sjukhus, är för många stort nog. Att möta människor som vill dela med sig av sina livsberättelser är ett stort ansvar och bör omges med stor försiktighet och ödmjukhet.

Sedan 1979 är nu homosexualitet ingen sjukdom, då Socialstyrelsen med Barbro Westerholm gjorde ett brett streck från listan på mentala rubbningar. Däremot finns det svårigheter, inte minst med omgivningens fördomar och ibland direkta avståndstagande. Därför behövs inte bara påverkansarbete i frågan utan också konkret stöd. Och den som ber om att få bli annorlunda behöver få svaret: Du kanske vill bli annorlunda. Men du är faktiskt helt okej som du är. Men att be Gud ändra någons sexuella orientering är religiöst kvacksalveri av sällan skådat slag.

I onsdags kväll visades Uppdrag gransknings program Bögbotarna på SVT. Redaktionen har, med hjälp av reporter som utgett sig för att vara homosexuell i behov av förbön för att bli heterosexuell, tagit kontakt med ett antal präster ur den konservativa falangen i Svenska kyrkan och undrat om detta är en verksamhet som erbjuds inom ramen för Svenska kyrkan. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, varken från dem som kritiserar den journalistiska metoden, eller från dem som nyvaket förundrar sig över att den här synen på hbtq-personer faktiskt existerar.

Själv har jag suttit två mandatperioder i Kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ, och medverkar i den resa (som det så modernt heter nuförtiden) som gör att Svenska kyrkan är en av världens mest liberala kyrkor på den här fronten. Formuleringarna i äktenskapsbalken och kyrkans välkomnande av hbtq-personer till altaret på bröllopsdagen gick hand i hand.

Jag har funderat på vad jag i egenskap av präst skulle svara om någon skulle komma till mig och be om förbön för sin homosexualitet. Det är inte ovanligt att vi får frågor om att be för företeelser eller situationer som faller utanför ramen för traditionell förbön. Vi ber tillsammans med människor som bär på sjukdomar. Men bönen om ett gudomligt ingripande handlar för mig sällan om att jag förväntar mig mirakel, utan om att vi ber om kraft, tålamod och sinnesro, och tänker goda tankar för personalen som ska medverka vid den förestående operationen eller behandlingen. Bara att veta att man inte är ensam, utan att det finns en medmänniska som finns med i tanken när man forcerar svängdörrarna till Skaraborgs sjukhus, är för många stort nog. Att möta människor som vill dela med sig av sina livsberättelser är ett stort ansvar och bör omges med stor försiktighet och ödmjukhet.

Sedan 1979 är nu homosexualitet ingen sjukdom, då Socialstyrelsen med Barbro Westerholm gjorde ett brett streck från listan på mentala rubbningar. Däremot finns det svårigheter, inte minst med omgivningens fördomar och ibland direkta avståndstagande. Därför behövs inte bara påverkansarbete i frågan utan också konkret stöd. Och den som ber om att få bli annorlunda behöver få svaret: Du kanske vill bli annorlunda. Men du är faktiskt helt okej som du är. Men att be Gud ändra någons sexuella orientering är religiöst kvacksalveri av sällan skådat slag.

  • Karin Långström Vinge

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.