09 jun 2014 04:00

23 jan 2015 15:45

Petra Lundgren: Det var ett pinsamt klädval

Jag har två tröjor som jag tycker lite extra om. Jag gillar superhjältar så den ena är en Stålmannentröja. I min värld är den hyfsat vanlig, men kanske inte i andras eftersom den väcker väldigt mycket uppmärksamhet.

En dag tog jag på mig den till jobbet och tänkte att om någon frågar om jag är Stålmannen så kommer jag att svara ja. Det dröjde inte många minuter.

– Hej Petra! Är du Stålmannen i dag?

– Ja, sa jag.

Sedan var jag ute på jobb snudd på mitt i skogen.

– Här kommer Stålmannen!

– Japp, sa jag.

En annan dag hade jag på mig den helt privat och gick på stan i Göteborg. Det är nog enda gången jag tyckt att min tröja var ett pinsamt klädval. För där på en gågata stod en gatumusikant och spelade dragspel. När jag såg mig började han sjunga en text jag bara förstod ett ord av:

– Blablablabla blablablaaaaa Superman blablablablaaaaa!

Jag log och ville helst försvinna därifrån.

Samma dag var jag på teater.

– Så du är Stålmannen i dag?

– Ja, men jag har en tröja till. Med Batman på.

– Så bra att du har två tröjor.

– Jag har fler än två tröjor. Men jag gillar de här bäst, sa jag.

Sedan berättade jag att jag funderade på att skaffa en Spindelmannentröja också. Fast det vore ju häftigare med Spindelmannenhandskar. Det vet jag en som har. De är av plast och rätt jobbiga att ha på sig eftersom det blir så varmt. Men de är fräcka för i mitten av handen finns knappar och trycker man på dem så låter det som om spindelnät åker ut.

Men åter till min Batmantröja. För den väcker också uppmärksamhet. En dag gick jag över Sandtorget när jag såg en kvinna som delade ut rosor. Bakom henne gick en liten pojke, han kan ha varit åtta år, i något som liknade en pyjamas fast den hade också fluga så jag är lite tveksam. På fötterna hade han såna där plasttofflor med Batmanmärket på.

Han såg mig, gapade stort med munnen, pekade på sina skor och på min tröja. Han gjorde så flera gånger.

Jag log och gjorde hårdrockstecknet. Varför undrade jag själv efteråt. Jag hade nog tänkt göra v-tecknet egentligen. Eller kanske tummen upp. Men fingrarna lyder inte alltid. Ännu vassare hade det varit om jag kommit mig för att sjunga Batmanmelodin.

Hiss

Att jag en gång hittade på en egen superhjälte, Supergurkan, och fixade en gulgrön dräkt till den.

Diss

Att de flesta trodde att Supergurkan var en Super Hero Ninja Turtle.

En dag tog jag på mig den till jobbet och tänkte att om någon frågar om jag är Stålmannen så kommer jag att svara ja. Det dröjde inte många minuter.

– Hej Petra! Är du Stålmannen i dag?

– Ja, sa jag.

Sedan var jag ute på jobb snudd på mitt i skogen.

– Här kommer Stålmannen!

– Japp, sa jag.

En annan dag hade jag på mig den helt privat och gick på stan i Göteborg. Det är nog enda gången jag tyckt att min tröja var ett pinsamt klädval. För där på en gågata stod en gatumusikant och spelade dragspel. När jag såg mig började han sjunga en text jag bara förstod ett ord av:

– Blablablabla blablablaaaaa Superman blablablablaaaaa!

Jag log och ville helst försvinna därifrån.

Samma dag var jag på teater.

– Så du är Stålmannen i dag?

– Ja, men jag har en tröja till. Med Batman på.

– Så bra att du har två tröjor.

– Jag har fler än två tröjor. Men jag gillar de här bäst, sa jag.

Sedan berättade jag att jag funderade på att skaffa en Spindelmannentröja också. Fast det vore ju häftigare med Spindelmannenhandskar. Det vet jag en som har. De är av plast och rätt jobbiga att ha på sig eftersom det blir så varmt. Men de är fräcka för i mitten av handen finns knappar och trycker man på dem så låter det som om spindelnät åker ut.

Men åter till min Batmantröja. För den väcker också uppmärksamhet. En dag gick jag över Sandtorget när jag såg en kvinna som delade ut rosor. Bakom henne gick en liten pojke, han kan ha varit åtta år, i något som liknade en pyjamas fast den hade också fluga så jag är lite tveksam. På fötterna hade han såna där plasttofflor med Batmanmärket på.

Han såg mig, gapade stort med munnen, pekade på sina skor och på min tröja. Han gjorde så flera gånger.

Jag log och gjorde hårdrockstecknet. Varför undrade jag själv efteråt. Jag hade nog tänkt göra v-tecknet egentligen. Eller kanske tummen upp. Men fingrarna lyder inte alltid. Ännu vassare hade det varit om jag kommit mig för att sjunga Batmanmelodin.

Hiss

Att jag en gång hittade på en egen superhjälte, Supergurkan, och fixade en gulgrön dräkt till den.

Diss

Att de flesta trodde att Supergurkan var en Super Hero Ninja Turtle.

  • Petra Lundgren

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.