16 jun 2014 04:00

23 jan 2015 15:45

Petra Lundgren: Trött på alla nedrivna kontaktledningar!

Som vi snickrar, målar, tapetserar och bygger om hemma. Ja inte jag kanske, men folk i allmänhet. Det får liksom inte bli eftersatt som den svenska järnvägen. För tänk om kontakter bara ramlade ur i taket så där tvärt och så blev det mörkt. Det vore ju obehagligt. Jag tror man skulle fixa det ganska snabbt. Och se till att det inte hände igen.

Vari ligger svårigheten? Det är 2014. Måste man ha kontaktledningar som går att riva ner? Kan man inte bygga in dem? Skulle det inte att funka att köra tåg med wi-fi eller blåtand? Eller eltåg som man laddar på stationer där man stannar?

Jag försöker verkligen åka tåg både till jobbet och när jag ska någon annanstans. För miljöns skull och för plånbokens skull. Och för att det går snabbare än att åka bil. Om man kommer fram i tid. Om man kommer fram alls.

Det är som att åka omkring i en mycket gammal skruttig bil som har nödtorftigt med bensin. Man vet inte om bilen håller ihop i nästa kurva eller om bensinen tar slut precis i en korsning. Inte för att jag har en sådan bil, men de finns säkert.

Jag brukar spy av mig min avsky mot det eftersatta järnvägsunderhållet på Facebook när jag blir drabbad. Jag har ett par vänner som är politiker. När jag tröttnat på att en kontaktledning revs ner i Herrljunga-trakten igen så skrev jag att jag snart måste tänka om. Att jag inte kan åka tåg längre, för tid är också pengar och miljön är väl ändå så dålig att min enskilda insats inte hjälper.

– Du är fantastisk, uthållig, viljestark och skarp. Måste dock säga att loppet inte är kört. Din insats är viktig. Byt regering så fixar vi katastrofen inom järnvägarna. Lovar, var ett av svaren jag fick.

Det låter ju väldigt bra. Men jag är tveksam till om det är så lätt åtgärdat. Det kommer att ta hundra år att laga allt som är eftersatt.

Samma dag ramlade en kontaktledning ner i Falköping och tåget jag åkte med hem blev stående i Stenstorp. Klockan tio i elva på kvällen. Jag som ville hem och sova.

– Nu får vi åka om fem minuter, sa konduktören efter tio minuter, med tillägget ”vad vi vet nu”, vilket brukar vara ganska illavarslande.

– Vi hinner nog alla till graven ska du se, sa en käck farbror med svår hosta.

För ovanlighetens skull gick tåget efter fem minuter. Men jag var rasande arg. Dagen därpå tågvägrade jag för att visa mitt missnöje och tog bilen. Ingen blev chockad av detta tilltag, mer än bilen.

Vari ligger svårigheten? Det är 2014. Måste man ha kontaktledningar som går att riva ner? Kan man inte bygga in dem? Skulle det inte att funka att köra tåg med wi-fi eller blåtand? Eller eltåg som man laddar på stationer där man stannar?

Jag försöker verkligen åka tåg både till jobbet och när jag ska någon annanstans. För miljöns skull och för plånbokens skull. Och för att det går snabbare än att åka bil. Om man kommer fram i tid. Om man kommer fram alls.

Det är som att åka omkring i en mycket gammal skruttig bil som har nödtorftigt med bensin. Man vet inte om bilen håller ihop i nästa kurva eller om bensinen tar slut precis i en korsning. Inte för att jag har en sådan bil, men de finns säkert.

Jag brukar spy av mig min avsky mot det eftersatta järnvägsunderhållet på Facebook när jag blir drabbad. Jag har ett par vänner som är politiker. När jag tröttnat på att en kontaktledning revs ner i Herrljunga-trakten igen så skrev jag att jag snart måste tänka om. Att jag inte kan åka tåg längre, för tid är också pengar och miljön är väl ändå så dålig att min enskilda insats inte hjälper.

– Du är fantastisk, uthållig, viljestark och skarp. Måste dock säga att loppet inte är kört. Din insats är viktig. Byt regering så fixar vi katastrofen inom järnvägarna. Lovar, var ett av svaren jag fick.

Det låter ju väldigt bra. Men jag är tveksam till om det är så lätt åtgärdat. Det kommer att ta hundra år att laga allt som är eftersatt.

Samma dag ramlade en kontaktledning ner i Falköping och tåget jag åkte med hem blev stående i Stenstorp. Klockan tio i elva på kvällen. Jag som ville hem och sova.

– Nu får vi åka om fem minuter, sa konduktören efter tio minuter, med tillägget ”vad vi vet nu”, vilket brukar vara ganska illavarslande.

– Vi hinner nog alla till graven ska du se, sa en käck farbror med svår hosta.

För ovanlighetens skull gick tåget efter fem minuter. Men jag var rasande arg. Dagen därpå tågvägrade jag för att visa mitt missnöje och tog bilen. Ingen blev chockad av detta tilltag, mer än bilen.

  • Petra Lundgren

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.