17 jun 2014 04:00

23 jan 2015 15:45

Lena Jonsson: De blir till superlim

Mördarsniglar. Bara namnet antyder ju att dessa små varelser är hemska, tar död på allt i sin väg. Moffar och äter, en människa här, en liten hund där, ett och annat salladshuvud, kanske följer det med någon fin utemöbel i hastigheten ...

Nja, så farliga är de nog inte, men äckliga, det är de. Bruna och slemmiga ligger där i gräset och när man tittar på dem ligger de så stilla. Tittar man däremot bort i ett par minuter upptäcker man att när man vänder tillbaka blicken att de har tillryggalagt en lång sträcka. De förflyttar sig utan att man märker det. Man kan se spåren efter dem ibland, en seg sträng avslöjar att de varit där.

Och om man råkar trampa på en, eller sätta foten i en sko där en av dem flyttat in, då får men verkligen bekanta sig med deras allra sämsta sida, den extremt kladdiga. När de mosas blir de nämligen som superduperlim! Jag har själv fått en mellan tårna. Först nästan jag spydde av äckelkänslor att den för detta mördarsnigeln var på mina tår, sedan jobbade jag stenhårt med att få bort likdelarna. Det gick så där.

En dag förra sommaren rörde sig lilla hunden så konstigt. Hon kunde inte röra huvudet åt vänster och hon var så ledsen. Vi blev oroliga och försökte förstå vad som var fel. Tills jag konstaterade att hennes långa päls från örat hade fastnat i pälsen på kinden. Limmet som stenhårt höll hennes huvud åt ett håll var en mördarsnigel. Jag fick klippa loss hennes öra och pälsen var förlorad, hon brydde sig inte så mycket om att ett par centimeter försvann. Hon var glad åt att kunna röra sitt huvud igen.

Där jag brukar vara på sommaren trivs mördarsniglarna lika bra som jag. Det innebär att de finns i mängder. Framåt kvällen är det svårt att gå utan att trampa på en av dem när de i hundratal täcker gräset. Alla hatar dem, alla pratar om de läbbiga sniglarna som förstör så mycket. Jag också. Härom kvällen gick ett par grannbarn med en farfar i släptåg och plockade sniglar. Sniglarna hamnade i en plastpåse och de räknades. Efter bara en kort stund var de uppe i 150. Jag tyckte att deras initiativ var bra, så här gör många, och alla vill ju bli av med mördarna. Men min uppfattning skiljer sig lite från andras – jag vill inte och kan inte döda dem.

Själv tar jag en liten spade och samlar upp dem en och en. De får en liten luftfärd och landar i en dunge där jag tror att de trivs.

Nästa kväll är de tillbaka och vi gör om proceduren.

Hiss: Underbart med fotbolls-VM...

Diss: ...men måste ett lands redan dåliga ekonomi finansiera detta?

Nja, så farliga är de nog inte, men äckliga, det är de. Bruna och slemmiga ligger där i gräset och när man tittar på dem ligger de så stilla. Tittar man däremot bort i ett par minuter upptäcker man att när man vänder tillbaka blicken att de har tillryggalagt en lång sträcka. De förflyttar sig utan att man märker det. Man kan se spåren efter dem ibland, en seg sträng avslöjar att de varit där.

Och om man råkar trampa på en, eller sätta foten i en sko där en av dem flyttat in, då får men verkligen bekanta sig med deras allra sämsta sida, den extremt kladdiga. När de mosas blir de nämligen som superduperlim! Jag har själv fått en mellan tårna. Först nästan jag spydde av äckelkänslor att den för detta mördarsnigeln var på mina tår, sedan jobbade jag stenhårt med att få bort likdelarna. Det gick så där.

En dag förra sommaren rörde sig lilla hunden så konstigt. Hon kunde inte röra huvudet åt vänster och hon var så ledsen. Vi blev oroliga och försökte förstå vad som var fel. Tills jag konstaterade att hennes långa päls från örat hade fastnat i pälsen på kinden. Limmet som stenhårt höll hennes huvud åt ett håll var en mördarsnigel. Jag fick klippa loss hennes öra och pälsen var förlorad, hon brydde sig inte så mycket om att ett par centimeter försvann. Hon var glad åt att kunna röra sitt huvud igen.

Där jag brukar vara på sommaren trivs mördarsniglarna lika bra som jag. Det innebär att de finns i mängder. Framåt kvällen är det svårt att gå utan att trampa på en av dem när de i hundratal täcker gräset. Alla hatar dem, alla pratar om de läbbiga sniglarna som förstör så mycket. Jag också. Härom kvällen gick ett par grannbarn med en farfar i släptåg och plockade sniglar. Sniglarna hamnade i en plastpåse och de räknades. Efter bara en kort stund var de uppe i 150. Jag tyckte att deras initiativ var bra, så här gör många, och alla vill ju bli av med mördarna. Men min uppfattning skiljer sig lite från andras – jag vill inte och kan inte döda dem.

Själv tar jag en liten spade och samlar upp dem en och en. De får en liten luftfärd och landar i en dunge där jag tror att de trivs.

Nästa kväll är de tillbaka och vi gör om proceduren.

Hiss: Underbart med fotbolls-VM...

Diss: ...men måste ett lands redan dåliga ekonomi finansiera detta?

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.