23 jun 2014 04:00

23 jan 2015 15:46

Chips och fotboll – en lustig kombination

Petra Lundgren:

Jag minns fotbolls-VM i Mexiko 1986 med förtjusning. Smakmässigt alltså. Jag är inte intresserad av fotboll, men jag gillar chips. Just det VM-årets chips var väldigt goda. Påsen var skarpt blå och på den var det en glad figur i sombrero.

Jag minns att jag och en kompis köpte dem i affären i Skultorp. Sedan kivades vi om vilken musik vi skulle lyssna på. Jag gillade pop och hon gillade hårdrock. Eftersom vi var hemma hos henne blev det nog hårdrock. Det är svårt att äta chips till sådan musik tycker jag.

Musiksmakerna bestod men chipssorten försvann. Kanske för att VM tog slut. Jag fortsatte att leta, ibland gick jag suktande med tungan hängande långt utanför munnen och tittade dreglande på chipspåsarna i affären. Jag hittade en ersättare i lövtunna pepparchips och en gång i Norge hittade jag nästan VM-chipsen. Men de var mycket starkare och jag fick ha dem i kylen för att kunna äta dem.

Åren gick och chipsen föll i glömska. Men simsalabim! En dag i Tibro när jag och en annan kompis skulle köpa chips så stod de plötsligt där i hyllan igen. Inte i blå påse. Inte med glad figur i sombrero. Det stod rätt och slätt: Chilichips. Vi köpte dem och jag mindes 1986. Men jag vet inte, det var inte samma sak. Dels var chipspåsen mycket större och dels smakade chipsen mycket bättre 1986.

Chilichipsen var nog bara på tillfälligt besök. Jag har inte sett dem på ett tag. De lövtunna pepparchipsen försvann också. Men de har kommit tillbaka. Fast det är likadant där. De var godare förr.

Härom dagen när jag åkte tåg till jobbet så pratade jag med en gammal klasskompis och berättade att jag funderade på vad jag skulle skriva krönika om. Hon sa att hon hade så dålig fantasi att hon inte skulle komma på ett enda ord. Det var då jag började prata om chips och fotboll. Det blir ju en väldigt lustig krock. På planen springer folk och spelar fotboll och håller sig i form. I tv-sofforna hemma sitter folk och tittar på dem som spelar fotboll och äter chips.

– En del har ju till och med fotbollströjor på sig, fastän de inte spelar, sa hon.

– Ja, varför är det så? sa jag och tänkte att de kanske är beredda att hoppa in och därför har en egen avbytarbänk hemma i form av en soffa.

Hiss

Cykeln, applåd till uppfinnaren!

Diss

Punktering, onödigt!

Jag minns fotbolls-VM i Mexiko 1986 med förtjusning. Smakmässigt alltså. Jag är inte intresserad av fotboll, men jag gillar chips. Just det VM-årets chips var väldigt goda. Påsen var skarpt blå och på den var det en glad figur i sombrero.

Jag minns att jag och en kompis köpte dem i affären i Skultorp. Sedan kivades vi om vilken musik vi skulle lyssna på. Jag gillade pop och hon gillade hårdrock. Eftersom vi var hemma hos henne blev det nog hårdrock. Det är svårt att äta chips till sådan musik tycker jag.

Musiksmakerna bestod men chipssorten försvann. Kanske för att VM tog slut. Jag fortsatte att leta, ibland gick jag suktande med tungan hängande långt utanför munnen och tittade dreglande på chipspåsarna i affären. Jag hittade en ersättare i lövtunna pepparchips och en gång i Norge hittade jag nästan VM-chipsen. Men de var mycket starkare och jag fick ha dem i kylen för att kunna äta dem.

Åren gick och chipsen föll i glömska. Men simsalabim! En dag i Tibro när jag och en annan kompis skulle köpa chips så stod de plötsligt där i hyllan igen. Inte i blå påse. Inte med glad figur i sombrero. Det stod rätt och slätt: Chilichips. Vi köpte dem och jag mindes 1986. Men jag vet inte, det var inte samma sak. Dels var chipspåsen mycket större och dels smakade chipsen mycket bättre 1986.

Chilichipsen var nog bara på tillfälligt besök. Jag har inte sett dem på ett tag. De lövtunna pepparchipsen försvann också. Men de har kommit tillbaka. Fast det är likadant där. De var godare förr.

Härom dagen när jag åkte tåg till jobbet så pratade jag med en gammal klasskompis och berättade att jag funderade på vad jag skulle skriva krönika om. Hon sa att hon hade så dålig fantasi att hon inte skulle komma på ett enda ord. Det var då jag började prata om chips och fotboll. Det blir ju en väldigt lustig krock. På planen springer folk och spelar fotboll och håller sig i form. I tv-sofforna hemma sitter folk och tittar på dem som spelar fotboll och äter chips.

– En del har ju till och med fotbollströjor på sig, fastän de inte spelar, sa hon.

– Ja, varför är det så? sa jag och tänkte att de kanske är beredda att hoppa in och därför har en egen avbytarbänk hemma i form av en soffa.

Hiss

Cykeln, applåd till uppfinnaren!

Diss

Punktering, onödigt!

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.