27 jun 2014 04:00

23 jan 2015 15:46

Flemming Mouritsen: Märkligt behagfullt och lent

Det finns något märkligt behagfullt och lent över nylagd asfalt. Vår nyaste granne ledsnade tydligen på gruset på garageuppfarten så han beställde hem folk som kunde sin sak för när jag kom hem den dagen och ställde min bil på vår gamla ärrade garageplan så lyste grannens mitt emot glänsande svart och ångande på ett otillständigt nästan gränsande till erotiskt sätt.

Jag var tvungen att gå fram och provgå den fortfarande varma och jungfruliga ytan, för som sagt, det finns något märkligt behagfullt över dessa ytor. Det är härligt att köra bil på nyanlagda vägar, men det slår på intet sätt den njutning som uppstår då man cyklar på nylagd asfalt. Nu menar jag naturligtvis asfalt som hunnit svalna såpass att cykeldäcket inte smälter fast.

Jag minns en söndag för ett antal år sedan då man anlade Östra leden förbi Skultorp och vägen inte hade blivit tillgänglig för biltrafik än. Man hade asfalterat hela sträckan mellan P4 och Grevagården. Fästmön och jag anade att där fanns en möjlighet som aldrig skulle komma tillbaka så en helg cyklade vi genom stan och letade oss fram till vägbygget. Vi var bland annat tvungna att släpa cyklarna över en bro som inte var färdig innan vi kom upp på belöningen, men vilken belöning det var!

Flera kilometer av världens bredaste och skönaste cykelväg. Vi kunde utnyttja hela bredden då man inte satt upp räcken än och... åh, vilken njutning det var att glida fram över den ljuvliga ytan och nästan inte känna en vibration genom sadeln upp i rumpan.

Det var fler än vi som insett möjligheterna där för vi stötte på andra cyklister och dessutom ett antal rullskridskoåkare, eller inlineåkare som det heter nuförtiden. De såg också ut att njuta av livet. Att det dessutom var strålande solsken och behaglig temperatur den dagen skadade ju inte heller.

Ja, nylagd asfalt är lite grann som ung len spänstig hud. Precis som i mitt ansikte i spegeln, där skinnet är helt utan skavanker. Det är bara njutbart att se på... ända tills jag tar på mig glasögonen för att jag skall kunna se att raka mig. Då framträder till min häpnad en helt annan bild fylld av nedbrytning, förfall och rynkor. Tidens tand har farit fram med mitt ansikte också, fast det kan jag inte se då samma tand även har gnagt på mina ögon. Det är nog av ren barmhärtigt för att slippa se eländet. Fan ta läsglasögon!

Det är då jag inser det. Grannens nyasfalterade garageplan är inte ett dugg bättre än vår gamla slitna. Den enda skillnaden är om man ser genom glasögon eller inte.

Hiss: Att sår och skador på skinnet läker. Till exempel fästingblemmor.

Diss: Att läkeprocessen på skinnet skall ackompanjeras av att det kliar.

Jag var tvungen att gå fram och provgå den fortfarande varma och jungfruliga ytan, för som sagt, det finns något märkligt behagfullt över dessa ytor. Det är härligt att köra bil på nyanlagda vägar, men det slår på intet sätt den njutning som uppstår då man cyklar på nylagd asfalt. Nu menar jag naturligtvis asfalt som hunnit svalna såpass att cykeldäcket inte smälter fast.

Jag minns en söndag för ett antal år sedan då man anlade Östra leden förbi Skultorp och vägen inte hade blivit tillgänglig för biltrafik än. Man hade asfalterat hela sträckan mellan P4 och Grevagården. Fästmön och jag anade att där fanns en möjlighet som aldrig skulle komma tillbaka så en helg cyklade vi genom stan och letade oss fram till vägbygget. Vi var bland annat tvungna att släpa cyklarna över en bro som inte var färdig innan vi kom upp på belöningen, men vilken belöning det var!

Flera kilometer av världens bredaste och skönaste cykelväg. Vi kunde utnyttja hela bredden då man inte satt upp räcken än och... åh, vilken njutning det var att glida fram över den ljuvliga ytan och nästan inte känna en vibration genom sadeln upp i rumpan.

Det var fler än vi som insett möjligheterna där för vi stötte på andra cyklister och dessutom ett antal rullskridskoåkare, eller inlineåkare som det heter nuförtiden. De såg också ut att njuta av livet. Att det dessutom var strålande solsken och behaglig temperatur den dagen skadade ju inte heller.

Ja, nylagd asfalt är lite grann som ung len spänstig hud. Precis som i mitt ansikte i spegeln, där skinnet är helt utan skavanker. Det är bara njutbart att se på... ända tills jag tar på mig glasögonen för att jag skall kunna se att raka mig. Då framträder till min häpnad en helt annan bild fylld av nedbrytning, förfall och rynkor. Tidens tand har farit fram med mitt ansikte också, fast det kan jag inte se då samma tand även har gnagt på mina ögon. Det är nog av ren barmhärtigt för att slippa se eländet. Fan ta läsglasögon!

Det är då jag inser det. Grannens nyasfalterade garageplan är inte ett dugg bättre än vår gamla slitna. Den enda skillnaden är om man ser genom glasögon eller inte.

Hiss: Att sår och skador på skinnet läker. Till exempel fästingblemmor.

Diss: Att läkeprocessen på skinnet skall ackompanjeras av att det kliar.

  • Flemming Mouritsen

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.