30 jun 2014 04:00

23 jan 2015 15:46

Petra Lundgren: Ännu en dålig affär ...

Jag gillar ju att träna och tränar en hel del. På mitt gymmet hemma i stan alltså. Eller så springer jag på berget och styrkelattjar i stockgymmet. Eller så cyklar jag långt och länge. (Fast inte mer än en och en halv mil). Eller så går jag bara i skogen några timmar eller två.

Då är det ju egentligen inte så konstigt att mina två klippkort på två olika gym, ett i Göteborg och ett i Partille, är väldigt dåligt utnyttjade. Det som är konstigt är att jag aldrig lär mig. Jag har haft tiokort förr och de gäller ju inte hur länge som helst utan går ut.

Så varför köper jag då inom loppet av ett par månader både ett tiokort och ett tjugokort på just nämnda ställen? För att tjugokorts-gymmet var så himla trevligt. Och att tio-kortsgymmet hade halva priset. För att jag verkligen trodde att jag skulle gå dit och träna.

– Tio gånger på ett halvår, inga problem. Det hinner jag nog utnyttja, tänkte jag om tio-kortet.

Men nu börjar det verkligen bli ont om tid. Tiokortet går ut i dag. 30 juni. Om jag inte satt fart innan i dag så blir det omöjligt. Man kan inte gå till gymmet sju gånger samma dag. Men sju gånger kvar är ändå bättre än förra gången som jag hade tiokort där. Då var det åtta gånger kvar när kortet gick ut. Alltså en ännu sämre affär. Fast så kan man egentligen inte se det. Det kortet räckte bara tre månader, det har jag har nu räckte sex månader. Alltså har jag lyckats sämre den här gången. Skit också!

Fast jag vet ju en som slog till på ett tjugokort samtidigt och ännu inte gått en enda gång. Så sett ligger jag ju bra till. Jag tror det handlar om tid. Att det ska ta tre och en halv timme att träna en timma för att man måste åka är inte effektivt. Visserligen är jag både i Göteborg och Partille ibland, men då vill jag ju göra andra saker än att träna. Träna kan jag göra hemma.

– Det är som en kritisk resurs. En bristvara. Man skulle kunna säga att det är en flaskhals, för att använda ett industriord, sa han som har tjugo gånger kvar på sitt kort om tiden.

20 gånger har jag dessvärre också på mitt tjugokort på gymmet i Göteborg. Men det gäller ju till slutet av oktober. Det hinner jag nog utnyttja ...

Då är det ju egentligen inte så konstigt att mina två klippkort på två olika gym, ett i Göteborg och ett i Partille, är väldigt dåligt utnyttjade. Det som är konstigt är att jag aldrig lär mig. Jag har haft tiokort förr och de gäller ju inte hur länge som helst utan går ut.

Så varför köper jag då inom loppet av ett par månader både ett tiokort och ett tjugokort på just nämnda ställen? För att tjugokorts-gymmet var så himla trevligt. Och att tio-kortsgymmet hade halva priset. För att jag verkligen trodde att jag skulle gå dit och träna.

– Tio gånger på ett halvår, inga problem. Det hinner jag nog utnyttja, tänkte jag om tio-kortet.

Men nu börjar det verkligen bli ont om tid. Tiokortet går ut i dag. 30 juni. Om jag inte satt fart innan i dag så blir det omöjligt. Man kan inte gå till gymmet sju gånger samma dag. Men sju gånger kvar är ändå bättre än förra gången som jag hade tiokort där. Då var det åtta gånger kvar när kortet gick ut. Alltså en ännu sämre affär. Fast så kan man egentligen inte se det. Det kortet räckte bara tre månader, det har jag har nu räckte sex månader. Alltså har jag lyckats sämre den här gången. Skit också!

Fast jag vet ju en som slog till på ett tjugokort samtidigt och ännu inte gått en enda gång. Så sett ligger jag ju bra till. Jag tror det handlar om tid. Att det ska ta tre och en halv timme att träna en timma för att man måste åka är inte effektivt. Visserligen är jag både i Göteborg och Partille ibland, men då vill jag ju göra andra saker än att träna. Träna kan jag göra hemma.

– Det är som en kritisk resurs. En bristvara. Man skulle kunna säga att det är en flaskhals, för att använda ett industriord, sa han som har tjugo gånger kvar på sitt kort om tiden.

20 gånger har jag dessvärre också på mitt tjugokort på gymmet i Göteborg. Men det gäller ju till slutet av oktober. Det hinner jag nog utnyttja ...

  • Petra Lundgren

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.