07 jul 2014 04:00

23 jan 2015 15:46

Petra Lundgren: Shit, vilken nostalgitripp!

Du vet hur det är, man tänker på något men kommer verkligen inte på det. Bara att det börjar på S. Till exempel. Så var det för mig när jag försökte komma på en 80-talsgrupp en lördagsmorgon. Jag kom på alla möjliga band utom just det.

Så jag fick väl googla lite och lyckades hitta både bandnamn och musik. Sedan var jag bara tvungen att facebooka lite om det också för det var ju min gamla klasskompis Annelies favoriter.

– Vet du, jag vann en träff med dem när jag var 15 i tidningen OKEJ, berättar hon och jag blir lite imponerad fastän jag inte minns om jag tyckte att bandet var bra då eller ej.

Däremot tyckte jag om hennes blandband som hon hade med till syslöjden.

– Vad var det mer på dem? Du vet jag lyssnade bara på pappas gamla skivor och Björn Skifs då, sa jag.

Hon droppar namn efter namn. Laban, Sandra, Michael Cretu, Miko Mission... Jag letar på Spotify och hittar en så himla bra låt med Sandra. Everlasting love heter den och jag spelar den högt, högt, högt fastän klockan nästan är halv tolv. Den är så bra att man dör en smula.

Dagen därpå fortsätter jag min nostalgitripp. Jag hittar en dokumentär om tidningen OKEJ. När jag var och såg Sha-Boom i Folkets park i Falköping så kastade någon en flaska på någon i bandet så de avbröt spelningen. Jag hade gått till parken bara för att se dem och blev väldigt arg. I dokumentären får jag reda på vad flaskkastningen berodde på, inte just i Falköping men överlag. Jag hittar min dagbok och där står det att det var Peo Thyrén som fick flaskan på sig. Men den var säkert tänkt att träffa Dag Finn.

I slutet av dokumentären finns en väldigt bra låt. Guardian angel, men upplösningen på texten är så dålig att det inte går att läsa vilken grupp den är med. Jag är som besatt och googlar igen. Masquerade är den med och jag hittar en video när de var med i dansk teve 1984.

Jag hamnar liksom i ett svårt Folkets park-mood och önskar mig tillbaka till 80-talet bara för en kväll. Det blir nog svårt. Men jag och Annelie ska ses och spisa skivor någon dag. Då kommer vi säkert att lyssna på Shanghai.

Så jag fick väl googla lite och lyckades hitta både bandnamn och musik. Sedan var jag bara tvungen att facebooka lite om det också för det var ju min gamla klasskompis Annelies favoriter.

– Vet du, jag vann en träff med dem när jag var 15 i tidningen OKEJ, berättar hon och jag blir lite imponerad fastän jag inte minns om jag tyckte att bandet var bra då eller ej.

Däremot tyckte jag om hennes blandband som hon hade med till syslöjden.

– Vad var det mer på dem? Du vet jag lyssnade bara på pappas gamla skivor och Björn Skifs då, sa jag.

Hon droppar namn efter namn. Laban, Sandra, Michael Cretu, Miko Mission... Jag letar på Spotify och hittar en så himla bra låt med Sandra. Everlasting love heter den och jag spelar den högt, högt, högt fastän klockan nästan är halv tolv. Den är så bra att man dör en smula.

Dagen därpå fortsätter jag min nostalgitripp. Jag hittar en dokumentär om tidningen OKEJ. När jag var och såg Sha-Boom i Folkets park i Falköping så kastade någon en flaska på någon i bandet så de avbröt spelningen. Jag hade gått till parken bara för att se dem och blev väldigt arg. I dokumentären får jag reda på vad flaskkastningen berodde på, inte just i Falköping men överlag. Jag hittar min dagbok och där står det att det var Peo Thyrén som fick flaskan på sig. Men den var säkert tänkt att träffa Dag Finn.

I slutet av dokumentären finns en väldigt bra låt. Guardian angel, men upplösningen på texten är så dålig att det inte går att läsa vilken grupp den är med. Jag är som besatt och googlar igen. Masquerade är den med och jag hittar en video när de var med i dansk teve 1984.

Jag hamnar liksom i ett svårt Folkets park-mood och önskar mig tillbaka till 80-talet bara för en kväll. Det blir nog svårt. Men jag och Annelie ska ses och spisa skivor någon dag. Då kommer vi säkert att lyssna på Shanghai.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.