08 jul 2014 04:00

23 jan 2015 15:46

Anna Warner: På en affärsdisk i Tidaholm

– Kan du luta dig bakåt ännu mer?
– Visst, det går bra.
– Jag måste sticka in handen under kjolen, går det bra?
– Jajamensan!

Den här, något, hmmm... intressanta situationen, befann jag mig i för inte så länge sedan. Helt självförvållat.

Jag var ledig och tänkte fixa några ärenden innan jag skulle hem till en före detta kollega för att fika. När jag gick ut tidigt på morgonen blåste det lite kallt och jag tänkte att jeans är nog bra benbeklädnad.

Men om solen skiner och man har den minsta förhoppning om att få en varm och fin sommardag, och man dessutom ska ut på vift, så bör man packa med en kjol eller ett par shorts. Inte jag. Inte den här dagen.

Redan på första stoppet, som var en av kyrkogårdarna i Tidaholm, kände jag hur felklädd jag var och hur väldigt varmt det blir med jeans när solen gassar.

Är du så klantig får du skylla dig själv tänkte jag och fortsatte med pysslet vid gravarna. Nästa anhalt var Turbinhusön där de har lösglass från ett välkänt Skaraborgskt företag. Ett givet stopp när man besöker Tidaholm på sommaren.

Nu var det riktigt varmt och när jag satt och njöt av glassen och Tidans forsande så blev jag helt övertygad om att något måste göras. Jag kommer att bli överkokt på eftermiddagens fikastund om jag inte löser det här. Nu.

Tiden var knapp och, missförstå mig inte nu, Tidaholm är en trevlig liten stad, men utbudet av klädaffärer är något begränsat. Jag visste att mina chanser var ganska små.

Efter ett snabbt svep genom den första affären, som inte gav något, susade jag fokuserat in i den andra som jag hittade nära torget.

En kjol, nä inte min storlek, vita shorts, det köpte jag ju nyss men i sista hand då. Men titta här. En söt, vit, luftig och knäkort sommarkjol, och i min storlek.

Inom loppet av tio sekunder befann jag mig i provhytten, och två minuter senare stod jag i kassakön. Kjolen var på och jeansen i handen.

– Kan du bara klippa bort prislappen i bak, bad jag tjejen som stod i kassan.

– Ja visst, men du har ett larm på den där också.

Jag kände med handen vid linningen i bak, och jodå, där var en klump som jag inte hade uppmärksammat. Inte för att jag egentligen hade superbråttom, men jag hade ingen lust att byta om, betala och sen byta om igen.

Tjejen som jobbade i affären fick en idé.

– Men du, kom hit bakom disken så löser vi det.

Så kom det sig att jag en eftermiddag för inte så länge sedan halvlåg över en affärsdisk i Tidaholm medan den vänliga, och säkert mycket roade, tjejen i kassan försökte lirka bort larmet från min kjol.

Det löste sig enkelt och jag kunde lättad fortsätta min dag. Jag är helt säker på att de som jobbade i den här affären just den här dagen fick sig några goda skratt. Och det bjuder jag gärna på!

Den här, något, hmmm... intressanta situationen, befann jag mig i för inte så länge sedan. Helt självförvållat.

Jag var ledig och tänkte fixa några ärenden innan jag skulle hem till en före detta kollega för att fika. När jag gick ut tidigt på morgonen blåste det lite kallt och jag tänkte att jeans är nog bra benbeklädnad.

Men om solen skiner och man har den minsta förhoppning om att få en varm och fin sommardag, och man dessutom ska ut på vift, så bör man packa med en kjol eller ett par shorts. Inte jag. Inte den här dagen.

Redan på första stoppet, som var en av kyrkogårdarna i Tidaholm, kände jag hur felklädd jag var och hur väldigt varmt det blir med jeans när solen gassar.

Är du så klantig får du skylla dig själv tänkte jag och fortsatte med pysslet vid gravarna. Nästa anhalt var Turbinhusön där de har lösglass från ett välkänt Skaraborgskt företag. Ett givet stopp när man besöker Tidaholm på sommaren.

Nu var det riktigt varmt och när jag satt och njöt av glassen och Tidans forsande så blev jag helt övertygad om att något måste göras. Jag kommer att bli överkokt på eftermiddagens fikastund om jag inte löser det här. Nu.

Tiden var knapp och, missförstå mig inte nu, Tidaholm är en trevlig liten stad, men utbudet av klädaffärer är något begränsat. Jag visste att mina chanser var ganska små.

Efter ett snabbt svep genom den första affären, som inte gav något, susade jag fokuserat in i den andra som jag hittade nära torget.

En kjol, nä inte min storlek, vita shorts, det köpte jag ju nyss men i sista hand då. Men titta här. En söt, vit, luftig och knäkort sommarkjol, och i min storlek.

Inom loppet av tio sekunder befann jag mig i provhytten, och två minuter senare stod jag i kassakön. Kjolen var på och jeansen i handen.

– Kan du bara klippa bort prislappen i bak, bad jag tjejen som stod i kassan.

– Ja visst, men du har ett larm på den där också.

Jag kände med handen vid linningen i bak, och jodå, där var en klump som jag inte hade uppmärksammat. Inte för att jag egentligen hade superbråttom, men jag hade ingen lust att byta om, betala och sen byta om igen.

Tjejen som jobbade i affären fick en idé.

– Men du, kom hit bakom disken så löser vi det.

Så kom det sig att jag en eftermiddag för inte så länge sedan halvlåg över en affärsdisk i Tidaholm medan den vänliga, och säkert mycket roade, tjejen i kassan försökte lirka bort larmet från min kjol.

Det löste sig enkelt och jag kunde lättad fortsätta min dag. Jag är helt säker på att de som jobbade i den här affären just den här dagen fick sig några goda skratt. Och det bjuder jag gärna på!

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.