17 jul 2014 04:00

23 jan 2015 15:47

Linus Hellman: När sambanden är mycket enkla

Förra torsdagen satt jag på flyget från Landvetter till Gardemoen för att under några dagar träffa min bror som för tillfället bor och jobbar i Oslo.

Han tillhör den stora grupp av svenskar som prövar lyckan i vårt västra grannland för att tjäna ihop sig en hacka och till sitt dagliga levebröd.

Innan jag tittade ut genom mitt flygplansfönster och insåg att jag redan var framme i den norska huvudstaden funderade jag ett slag över hur det har kunnat bli så här?

Alltfler svenskar väljer att söka sig till Norge för att arbeta när jobben inte räcker till här hemma i Sverige eller för den delen är allt för osäkra eller ovissa.

Jag läser Eurostats (EU:s statistikmyndighet) siffror över arbetslöshet för att få svart på vitt om verkligheten (om man nu kan utläsa det med hjälp av statistik) och konstaterar att blott drygt tre procent av den norska befolkningen saknar ett jobb att gå till.

De arbetslöshetstalen är betydligt lägre än de svenska siffrorna som ligger omkring fem procentenheter högre och skulle få alla våra politiker att överväldigas vid första anblicken.

Jämfört med Sydeuropeiska länder som Grekland (26 procent) och Spanien (25 procent) är det emellertid goda siffror men det är också två länder med stora ekonomiska bekymmer och sådana ska vi ju som bekant inte jämföra oss med brukar det heta från våra folkvalda.

När det gäller ungdomsarbetslöshet, enligt samma statistik, når vi emellertid upp till dessa nivåer (24 procent) medan Norge placerar sig strax under vår sammanlagda arbetslöshet (8 procent).

Snacka om kontraster men nog med statistik. Den höga arbetslösheten i allmänhet och den höga ungdomslösheten i synnerhet är ett enormt slöseri. En lika given sentens är att det inte finns några jobb som likt manna från himlen ramlar ner till oss.

Politiken har med all önskvärd tydlighet inte gjort tillräckligt på det här området men även den har sina begränsningar. Politiker kan inte skapa jobb men däremot kan de skapa förutsättningarna till det genom att stärka drivkrafterna för jobb och företagande med sänkta kostnader och andra stimulerande åtgärder.

Det finns ingen enklare metod än att lova allt till alla, ställa grupper av människor mot varandra i sann populistisk anda och sätta upp ogenomförbara siffermål som för ett extremt exportberoende land som Sverige ter sig omöjligt att uppnå av egen kraft och vilja. Verkligheten är mer komplex än så.

Sambanden är i realiteten mycket enkla. Det är arbete och skatter som är själva grunden för produktionen, skatterna är i sin tur själva grunden för välfärden och därmed genererar ju fler som arbetar och betalar skatt mer välfärd. Det är å andra sidan företagare av kött och blod som står för vår tillväxt.

Det kan vara något att begrunda för dem som säger sig inte vilja ha dagens ekonomiska tillväxt utan något annat, oklart vad, och som inte drar sig för att höja några skatter eller ta bort stimulanser. Vad det leder till behöver man inte vara någon nationalekonom för att inse.

Då är det definitivt bara att packa väskan och schappa utomlands.

Förslagsvis till Norge.

HISSA – Oslo. En härlig och gemytlig stad väl värd nya besök.

DISSA – Priserna i den norska huvudstaden var väl höga för min smak.

Han tillhör den stora grupp av svenskar som prövar lyckan i vårt västra grannland för att tjäna ihop sig en hacka och till sitt dagliga levebröd.

Innan jag tittade ut genom mitt flygplansfönster och insåg att jag redan var framme i den norska huvudstaden funderade jag ett slag över hur det har kunnat bli så här?

Alltfler svenskar väljer att söka sig till Norge för att arbeta när jobben inte räcker till här hemma i Sverige eller för den delen är allt för osäkra eller ovissa.

Jag läser Eurostats (EU:s statistikmyndighet) siffror över arbetslöshet för att få svart på vitt om verkligheten (om man nu kan utläsa det med hjälp av statistik) och konstaterar att blott drygt tre procent av den norska befolkningen saknar ett jobb att gå till.

De arbetslöshetstalen är betydligt lägre än de svenska siffrorna som ligger omkring fem procentenheter högre och skulle få alla våra politiker att överväldigas vid första anblicken.

Jämfört med Sydeuropeiska länder som Grekland (26 procent) och Spanien (25 procent) är det emellertid goda siffror men det är också två länder med stora ekonomiska bekymmer och sådana ska vi ju som bekant inte jämföra oss med brukar det heta från våra folkvalda.

När det gäller ungdomsarbetslöshet, enligt samma statistik, når vi emellertid upp till dessa nivåer (24 procent) medan Norge placerar sig strax under vår sammanlagda arbetslöshet (8 procent).

Snacka om kontraster men nog med statistik. Den höga arbetslösheten i allmänhet och den höga ungdomslösheten i synnerhet är ett enormt slöseri. En lika given sentens är att det inte finns några jobb som likt manna från himlen ramlar ner till oss.

Politiken har med all önskvärd tydlighet inte gjort tillräckligt på det här området men även den har sina begränsningar. Politiker kan inte skapa jobb men däremot kan de skapa förutsättningarna till det genom att stärka drivkrafterna för jobb och företagande med sänkta kostnader och andra stimulerande åtgärder.

Det finns ingen enklare metod än att lova allt till alla, ställa grupper av människor mot varandra i sann populistisk anda och sätta upp ogenomförbara siffermål som för ett extremt exportberoende land som Sverige ter sig omöjligt att uppnå av egen kraft och vilja. Verkligheten är mer komplex än så.

Sambanden är i realiteten mycket enkla. Det är arbete och skatter som är själva grunden för produktionen, skatterna är i sin tur själva grunden för välfärden och därmed genererar ju fler som arbetar och betalar skatt mer välfärd. Det är å andra sidan företagare av kött och blod som står för vår tillväxt.

Det kan vara något att begrunda för dem som säger sig inte vilja ha dagens ekonomiska tillväxt utan något annat, oklart vad, och som inte drar sig för att höja några skatter eller ta bort stimulanser. Vad det leder till behöver man inte vara någon nationalekonom för att inse.

Då är det definitivt bara att packa väskan och schappa utomlands.

Förslagsvis till Norge.

HISSA – Oslo. En härlig och gemytlig stad väl värd nya besök.

DISSA – Priserna i den norska huvudstaden var väl höga för min smak.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.