19 jul 2014 04:00

23 jan 2015 15:47

Långström-Vinge: Poliserna utsatta för stor stress

Det bubblar hos polisen. Flera, företrädesvis yngre poliser reagerar mot bristande stöd hos sin arbetsgivare. Arbetsuppgifterna i sig gör poliserna utsatta för både psykisk och fysisk stress, de måste vara beredda att tjänstgöra där problemen hopar sig, och detta ibland på obekväm arbetstid.

Jag skulle tro att det hänt en del när det gäller tillgång till handledning och andra arbetsmiljöåtgärder de sista tjugo åren, men att mer behöver göras verkar stå klart.

Jag har alltid betraktat poliser med en viss skräckblandad förtjusning. I samhällets tjänst, brukar någon säga och det stämmer verkligen. Dokumentärprogram på tv visar polisernas arbetsuppgifter, och det är oftast långt ifrån den spänning som fiktionen anger. Det handlar om att hjälpa någon överförfriskad person hem, avstyra bråk, leta efter försvunna personer eller helt enkelt bara finnas synlig för att förhindra att brott över huvud taget ska begås.

Men poliser gör skillnad. De tar hand om brottsoffer. De kan bokstavligt talat göra skillnad mellan död och liv i sin kamp för att drogpåverkade personer inte ska befinna sig bakom ratten på våra vägar. De lämnar de tunga beskeden när någon förolyckats. De hanterar spyor, spottloskor, svordomar och de allra sämsta sidorna hos medmänniskorna.

Även om lönekuvertet inte är det viktigaste i livet, kan det verkligen tyckas att ingångslönen borde vara mer än den är nu, strax över 20 000 kr. Och det nya lönesättningssystemet med indelning av de anställda i A, B respektive C-poliser, verkar inte vara upplyftande för arbetsmoralen precis.

Jag funderar på vilka som i framtiden ska arbeta inom de offentliga verksamheterna. Vem vill vara polis? Och vem vill jobba som sjuksköterska, och vilka ska vara lärare i framtiden? Arbetsvillkoren och lönerna inom privat näringsliv är kanske inte så mycket bättre, men på något sätt tycker jag att kraven är högre när det gäller samhällsbärande funktioner som vård, polis, räddningstjänst eller skola. Det är ju vi, samhället, som ytterst är beroende av att någon svarar i andra änden när någon ringer 112, att ambulansen kommer eller att det faktiskt är öppet på akuten.

Den skräckblandade förtjusningen, då? Jag är kanske inte den enda som instinktivt kollar hastighetsmätaren när jag ser en polisbil i antågande eller funderar över om jag verkligen stannade för rött i korsningen nyss. Kanske en helt normal reaktion hos mig, och kanske en av de viktigaste funktionerna som den blåmålade bilen har – nämligen att vara en påminnelse om lag och ordning, ett samhälle där vi tillsammans har omsorg om varandra.

Hiss: Älskar dessa underbara sommarkvällar!

Diss: Sabotörer på våra badstränder. Varför?

Jag skulle tro att det hänt en del när det gäller tillgång till handledning och andra arbetsmiljöåtgärder de sista tjugo åren, men att mer behöver göras verkar stå klart.

Jag har alltid betraktat poliser med en viss skräckblandad förtjusning. I samhällets tjänst, brukar någon säga och det stämmer verkligen. Dokumentärprogram på tv visar polisernas arbetsuppgifter, och det är oftast långt ifrån den spänning som fiktionen anger. Det handlar om att hjälpa någon överförfriskad person hem, avstyra bråk, leta efter försvunna personer eller helt enkelt bara finnas synlig för att förhindra att brott över huvud taget ska begås.

Men poliser gör skillnad. De tar hand om brottsoffer. De kan bokstavligt talat göra skillnad mellan död och liv i sin kamp för att drogpåverkade personer inte ska befinna sig bakom ratten på våra vägar. De lämnar de tunga beskeden när någon förolyckats. De hanterar spyor, spottloskor, svordomar och de allra sämsta sidorna hos medmänniskorna.

Även om lönekuvertet inte är det viktigaste i livet, kan det verkligen tyckas att ingångslönen borde vara mer än den är nu, strax över 20 000 kr. Och det nya lönesättningssystemet med indelning av de anställda i A, B respektive C-poliser, verkar inte vara upplyftande för arbetsmoralen precis.

Jag funderar på vilka som i framtiden ska arbeta inom de offentliga verksamheterna. Vem vill vara polis? Och vem vill jobba som sjuksköterska, och vilka ska vara lärare i framtiden? Arbetsvillkoren och lönerna inom privat näringsliv är kanske inte så mycket bättre, men på något sätt tycker jag att kraven är högre när det gäller samhällsbärande funktioner som vård, polis, räddningstjänst eller skola. Det är ju vi, samhället, som ytterst är beroende av att någon svarar i andra änden när någon ringer 112, att ambulansen kommer eller att det faktiskt är öppet på akuten.

Den skräckblandade förtjusningen, då? Jag är kanske inte den enda som instinktivt kollar hastighetsmätaren när jag ser en polisbil i antågande eller funderar över om jag verkligen stannade för rött i korsningen nyss. Kanske en helt normal reaktion hos mig, och kanske en av de viktigaste funktionerna som den blåmålade bilen har – nämligen att vara en påminnelse om lag och ordning, ett samhälle där vi tillsammans har omsorg om varandra.

Hiss: Älskar dessa underbara sommarkvällar!

Diss: Sabotörer på våra badstränder. Varför?

  • Karin Långström-Vinge

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.